nittonde november, igen.

jag har hört rykten om att det är vinter i malmö och tar vara på varenda gula löv jag hittar på parisiskt träd eller mark eller trottoarkant så gott jag kan. här är det fortfarande höst.

idag är den en månad tills jag retournerar till sverige för två veckors pepparkaksbak och glöggdrick och översovningar i diverse bästa vänners lägenheter. (GRATTIS JOHANNA!!) varje "paristermin" skiljer sig från en annan, höstarna är gråast och fastän att montmartretrapporna klär bra i alla olika årstider och kaffet är godare när det är kallt, längtar jag till våren och solen och parkerna. jag har nästan glömt hur parkerna och seine och quartier latin ser ut. min värld är norr om opéra och that's it. inte för att det är så illa det heller..

christine hälsade på i helgen. vi hade soirée hos josefin i engelsktalandets tecken och gick sen till dragörernas palats, truskel. dagen efter hade vi vuxenmiddag med syskonen plathners franska kusin och jag stekte kött och frågade om de ville ha det välstekt eller rött eller blodigt och kände mig underbart huslig och livserfaren på samma gång. till och med franskan gick bra.

luciasånger på kören och jag tillhör de gamla och vana nu. vad hände?

...jag är inte ensam om att tröttna på studierna...

nära och kära jag önskar var närmare oftare

yes we can

jag äter billig choklad, dricker kaffe och gråter (!?) till obamas vinnartal. jag vet inte riktigt varför, jag har inte följt valkampanjen och jag slutade ha politiska insikter och uttalade åsikter när jag tog studenten och gratisinformationen från samhälls-david abrupt tog slut. talet jag lyssnade på nu är det första jag hör av obama, men jag gillar killen. så jag grät. det var ett fint tal.

paris ligger kvar på sin plats på kartan och jag ligger också nånstans där, i nordliga delen. tolvtimmarsnätter leder till korta dagar, jag ångestskakar och lyckoskuttar i varannat andetag, börjar oroa mig för min instabilitet och saknar fast mark och målmedvetenhet. motivationen sviker och dagarna slutar som de börjar, med hopknipta ögonlock och borttryckta, ignorerade måsten. jag längtar till lafayette tänder sin julbelysning och jag längtar till den dag då den här franskakursen är slut (och jag fått mina skit-betyg) så jag kan börja om. sudda sudda sudda, landa och börja om. antingen var jag inte migsjälv under de tolv år som jag gick i skolan, eller så är jag det inte nu. samma person är det i alla fall inte vi pratar om. du tout. jag saknar mig.

annars då.
jag serverar råbiff, irish stout och crème brulée till långlunchande advokater och samlar dricks tre timmar om dagen, trivs så bra en utlänning kan trivas bland människor för vilka utlänningen är mer utlänning en människa. det är ok. dansar bort helgerna på diverse klubbar och soiréer och fikar resten av tiden. när jag ska ta itu med uppsatsen om "l'art pour l'art" och steget mellan den strikta klassisism-poesin och den moderna prosan är och förblir ett mycket stort frågetecken.

jag återkommer när jag närmar mig lyckoskutt-fasen. hej.

london calling

underkläder tvättade, klänningar framlagda, matsäck (läs: choklad&bubbelvatten) inköpt, kartor utskrivna, talbok nerladdad och skor putsade - om sju timmar sitter jag på eurolinebussen nordvästerut och framför mig ligger en helg som kommer gå till historien! hepp!

numéro de sécurité sociale

jag har inte riktigt förstått att det här inte fortfarande är de första fyra månaderna av besök utan att jag faktiskt BOR här och till exempel borde ha ett numéro de sécurité sociale. tracy från murphys house ringde igår och sa att jag fått jobbet men ringde idag igen och sa att om jag inte skaffar ett sécurité sociale-nummer kan hon inte anställa mig. har alltså ägnat den senaste timmen åt att desperat googla information om hur en utlänning (som dessutom inte har något hyreskontrakt(!)) gör för att skaffa ett carte vitale och jag blir betydligt mer avskräckt än klokare. har nästan gett upp innan jag börjat och inser att lekstugan är slut och här är verkligheten. åh cojean-fiskdammen som tog så väl hand om alla låtsasimmigranter som inget visste om världen eller det byråkratiska systemet, jag saknar den!

jag är trött på att vara utlänning. jag är trött på att fast jag knappt går utanför dörren längre (jag är sorglig, jag är det) ska saker alltid krångla. när jag bestämmer mig för att komma tillbaks till sverige för en längre tid ska jag inte göra något annat än njuta av hur enkelt allting är.

och om jag inte får pub-jobbet på grund av obefintligt försäkringsnummer accepterar jag min enda plats i det här landet och tar på mig den ljusblå tröjan igen.

lördagsstund har gul i mun(d?)

lördagmorgon och knappast en mänska vaken vid den här tiden. jag tvingade mig upp och åt frukost med guillaume halv nio för att ha tid att skriva på inlämningsuppgifterna till den här veckan innan dagens viktigste; catch upfika med kajsa och josefin. än så länge är resultatet moyen, har inte ens öppnat word.

provjobbade på irländska baren igår, serverade lax och hamburgare och risotto åt ungefär samma kostymnissar som på cojean och det var ganska förvirrande och ganska kul. den trevligaste tjejen är förstås tjejen jag eventuellt byter ut, om jag nu får jobbet. vilket jag inte riktigt vågar hoppas på efter gårdagens kvällsantiklimax.. självförtroendet som hade gått från lagom till skithögt sjönk till långt ner på minusskalan.

de ringde från etoile de montmartre och ville att jag skulle komma dit och provjobba också, åtta till midnatt. två på samma dag, för bra för att vara sant! tänkte och det var det såklart också. efter att jag snällt följt med ner och lämnat min väska och min jacka, redo att ta mig an montmartres finfolk och dregg och annat pack säger tanten att jag har för lite erfarenhet (vad är en CV till om de inte ens läser den innan de ringer och ber mig komma dit?!) och undanflykt efter undanflykt fast jag såg på sättet hon tittade på sin kollega att det var min oerhört kassa nervösfranska som inte dög. så jag fick snällt gå ner, ensam den här gången, och hämta mina saker igen och fem minuter senare vara tillbaka i lägenheten. their loss. tänkte jag inte.


kaffet är kallt och word öppnat. dokument 1. det verkar vara sol ute. om fem dagar åker vi till london!

centre george pompidou

det är slående hur unga och ambitiösa de franska studenterna är. efter ett tags köande sitter jag nu i biblioteket på pompidou och förundras över sjuttonåringarnas slit. det skulle ge mig prestationsångest om jag inte nyss fått lära mig (G Mermet, Francoscopie) att fransmännen trots press och stress och skitlånga skoldagar ändå i allmänhet bara ligger nånstans i mitten resultatsmässigt. enligt undersökning. vet inte vilken.

provjobbar på murphys house imorgon. yes.
är det inte bra springer jag runt hörnet till gamla kära cojean haussmann. mottagandet jag fick där idag var helt underbart, pussar och kramar och jobbförfrågningar och inbjudan till två soiréer. dock blev jag avskräckt när jag såg hur rémi slet med tusen miljoner salades herbes med exakt antal gram örter i, och insåg att cojean är bäst utan jobbet. nu behåller jag bara det bästa - pussarna, matpauserna och soiréerna!

i väntan på korv och makaroner. med ketchup.

väntar på duns-stegljud i trappan så att jag äntligen kan börja steka knackisarna och koka pastan. det verkar dra ut på tiden, det där att vara sorbonnestudent.

med nymålade naglar tog jag mig an en dag av ihärdig huvudvärk och halsont och nu vet jag vad jag ska göra nästa termin. hittade den för tillfället ultimata distanskursen, 15 poäng kulturjournalistik och jag längtar redan till januari.
annars har jag idag:

• druckit en dyr kaffe
• druckit en billig kaffe
• analyserat le mariage de figaro
• önskat mig fingervantar (det är inte bara paris bästa lägenhet, det är den kallaste också.)
• väntat på att träfönsterluckorna ska blåsa ner och ta livet av en stackars granne som slänger sopor (OBS. det hände aldrig.)

inatt när jag inte kunde sova pga en kombination av myggbett, halsmandelsvärk och slående fönsterluckor kom jag på att jag nog skulle vara en skitbra servitris och att jag tar jobbet om jag får det. bristen på erfarenhet av att bära brickor med glas med en hand kan jag väga upp med min utomordentliga charm. typ. jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös.

upp upp upp upp neeer (som bob hund skulle sagt)

äter ganska äckliga salta kex med ost och rödvin och jag tror att jag ser tunneln i ljuset. jag längtar efter lite inramning och väggar och inte så fruktansvärt mycket frihet (vem uppfann friheten förresten? den är det mest ångestframkallande som finns, ju), för som sagt är ledighet som bäst när den kommer jävligt sällan. nu är den i princip konstant. och om en person till visar något som helst tecken på avundsjuka skriker jag. en läskig känsla av rastlöshet, tristess och handlingsförlamning infann sig så jag sökte två slumpmässiga jobb på nån fransk studentsida och nu ska jag på rendez-vous med en otrevlig irländska på torsdag. vi får väl se, vad det än resulterar i har tummen i alla fall kommit ur och det grå klibbiga paralyserande ingentinget börjar omvandlas till något som skulle kunna likna motivation. eller jag vet inte. jag är som bekant humörsvängningen med stort H och varje gång jag vaknar är det lika spännande att känna efter hur dagens inställning till livet och meningen med det kommer vara.

svenskkören är min källa till socialt liv, efter en och en halv timme av psalmer och gotländska sånger vars texter ingen förstod intensivfikade vi till improviserad pianokonsert av science po-kille till dess att vaktmästaren, eller vad han nu är, relativt bokstavligt talat slängde ut oss. åh människor! imorgon ska jag och michelle frukostfika med temat "bitter&sällskapssjuk" på starbucks i bögkvarteret.

vecka ett och vecka två

är proppfull av baciller och snuva och omotivation och extrem misspepp. perioder av tvivel på meningsfullheten i tillvaron måste väl också få komma och (förhoppningsvis) gå, i guess. lyssnar på kent för nostalgins skull och det enda jag lyckats åstadkomma idag är att installera vår helt underbara neuf box som äntligen ger oss internet och telefon och tv. det är i och för sig inte så bara.

i brist på skrivlust eller lust i allmänhet kommer här gladare miner från de två första veckorna i lill-lägenheten med mera.

ps. missförstå mig rätt, den här lägenheten är om möjligt ännu mer fantastisk och jag trivs, om jag bara klipper mig och skaffar ett jobb så ska nog den här celibat-känslan gå över.

på café l'étoile de montmartre

bitar börjar falla på plats. även om den rutinmässiga vardagen fortfarande verkar långt borta börjar det kännas att jag är hemma igen. jag läser fransk språkhistoria i timmar utan att tröttna, aha-upplevelser avlöser varandra och jag njuter av att äntligen motiveras litegrann.

helgen bestod av kladdkaka, fransk elak ironi, blondiner från Orange County som dansade på bordet till ”girls just wanna have fun”, gay-fest i en mörk gränd i mitten av mystikens montmarte, popdans på pop in, klockan halv tre-häng på ramadanfirande bar, moules frites och sista säsongen av six feet under. med mera. välkommen till stan utan slut.

imorgon flyttar vi två kvarter norrut, lite längre bort från pittoreska turistkvarteren och lite närmare den franska utkantens verklighet. jag hoppas klara mig utan separationsångest den här gången, men även om jag ser fram emot att komma tillbaka till min allra första parislägenhet tvivlar jag på att en mariaflytt utan patetiskt bölande överhuvudtaget är möjlig. jag har i alla fall kommit på att det är ett ganska stort privilegium det här att ha tillgång till två-tre lägenheter i paris som jag, med lite framförhållning, kommer att kunna få bo i lite när jag vill. separationsångesten är egentligen helt överflödig. ju!

nu ska jag läsa om utvecklingen av les langues régionales, kolla om mina kursböcker äntligen kommit från fnac och laga soppa.

à bientôt!

och så en gång till

jag välkomnades till denna romantiska franska stad med en störtskur från en bil som körde lite för snabbt i en lite för stor vattenpöl, lite för nära trottoaren där jag (och bara jag, de andra danskarna eller tyskarna eller fransmännen eller vad de nu var, var smarta nog att stå några meter bak och idioter nog att gapskratta åt mig efteråt) stod. så nu är jag alltså förkyld. bienvenue en france.

när fyrtiokilosväskorna var burna till tåget, från tåget, till taxin, från taxin och framför allt UPPFÖR montmartres alla trappor, och utsikten över hela nordligaste paris dök upp i minilägenhetens fönster kunde jag äntligen le lite igen efter det mindre vredesutbrottet som antagligen mycket berodde på resfeber, resfeber som gått över och blivit trötthet och hunger. colette och george tog emot oss med varma famnar och dagen efter hade det slutat regna.

sedan dess har dagarna gått ut på att:
inviga det såkallade samboskapet med disklistor, matkvittoburkar och fem-sex rundor till billigaste affären champion för att fylla det tomma kylskåpet.
köpa mobiltelefon, som krävde diverse metroturer kors och tvärt över stan, inpluggning av olika oförståeliga abonnemang plus lite övertalningsförmåga. tillslut fick jag i alla fall min fina lilla lila ericsson nästan alldeles gratis!
pompidou-distansplugga- heja teknikens under.
försöka få internet till nästa lägenhet och på grund av tidigare erfarenheter av detta byråkratiska land har vi börjat två veckor i förväg. så finns det en möjlighet att vi hinner få det installerat i alla fall innan det är dags att åka hem igen…

att komma tillbaka till montmartre är verkligen som att komma hem. jag insåg så fort jag kom dit att jag saknat de smala gatorna, den genuina stämningen, de små blomsterbutikerna, caféerna och till och med de never ending trapporna (aj aj benhinnorna aj). montmartre och lite närhet och så behöver man inte så mycket mer. funderar på att söka jobb men vet inte om jag kommer ha tid med tanke på alla parishörn jag inte har hunnit hitta än.
en del kanske skulle tycka att jag har för roligt för mitt eget bästa och att detta inte kan resultera i något riktigt och viktigt och världsomvälvande, men jag tror inte på att framgång bara kan födas ur ångest, jag tror på det här med att ha roligt, och att jag i sinom tid kommer att PRESTERA minst lika bra som vem som helst. ha!

OBS!!

ingenting är bestämt inför hösten, jag kan lika gärna blir kvar i malmö som att åkatillbaka till paris. så inget förskottsuttagande, ok?

tittat på nouvelle star(franska idol)-finalen och läst hemingway hela eftermiddagen. ledighet är som bäst när den bara kommer då och då. (läs: har någon ett sommarjobb över i skånetrakten är jag mkt tacksam!)
på mitt schema för nästa vecka är de sista dagarna svarta. "tu vois, c'est un planning triste, armelle" jag har inte riktigt förstått att min sista dag är så snart. imorgon är redan den sista på figaro och sen ska jag njuta av att aldrig mer behöva servera espresso till sura franska snobb-journalister, i alla fall inte på ett tag.

godnatt.

grattis sverige, i efterskott!

jag hör rykten om medelhavsvärme och solbrända vänner. känns inte okej när jag har kroniskt behov av paraply här borta! när jag (lite stolt ändå) sa att sverige för tillfället är varmast i europa klappade luiz och de andra sydamerikanerna/fransmännen mig lite på huvudet och log ett "ja, du tror att du kommer ifrån ett varmt land, det är inte lätt att vara blond"-leende. trots fem svenska kollegor tror de fortfarande att det snöar året om i sverige.

i normandie tittade jag på jättekända saker med kören. jättekända saker blir automatiskt intressanta och viktiga saker och jag "ahaa":ade och "mmhmm":ade hela dagen. kyrkogårdarna var bäst. jag tycker om känslan att bli tagen, trots att den är tung och obehaglig i bröstet tycker jag om den för det betyder att jag kommer komma ihåg vad jag sett och att mitt hjärta inte bara slår för migsjälv utan faktiskt lite för andra med. krig alltså. vilket helvete.

som kontrast till tapeseriet i bayeux och amerikanska och tyska kyrkogården har jag sett sex and the city-filmen på bio. luiz grät. han är min favoritjobbögkompis.

som kontrast till sex and the city-filmen hade vi intensiv-sevärdighetsdag i söndags; däckrosdammarna på (i?) orangeriet, alla döda kändisar (voltaire, zola, curie och de där) i/under panthéon och på 59e våningen i tour montparnasse blev vi lite höga av utsikten och frihetskänslan och NU NU NU:ET. paris är lika fint ovanifrån som när man är mitt i smeten. rien ne sera jamais la même chose. och skulle min separationsångest kunnas mätas med en termometer eller nåt skulle ni undrat hur jag ens kunde vara vid liv. jag borde söka hjälp för mina känsloexplosioner, det här håller inte.

nu = poulet rôti
sen = jättefest vid sjuans sista metrostation längst ner i ingenstans.
jag hoppas på mycket franska.

sol och snart juni

det börjar pratas om slut igen. jag har lämnat in min avskedsansökan och cojean haussmann kommer inte bli detsamma när vi slutar allihop säger armelle. det känns konstigt i magtrakten. lite runtrörigt. om en månad gör jag mina sista fromage blanc framboise och sen åker jag till normandie med guillaume.

tråkig nyhet: mobil = borttappad. omständigheter okända men stöld misstänkes. nytt nummer: +33634137937.

nu ska jag fika med maria U på valmy för att fira min första hellediga dag på cirka sjuttioelva år (jag har skrivit färdigt min sex-sidorsuppsats om mai 68!!!). det är sol och snart juni. (som vanligt...)

idag är det låtsasjuni! tentan var relativt lätt och avklarandet av den ska nu firas med inköpande av fejk-converse (mitt livs första, idag har temat mitt-livs-första verkar det som), parkläs och lite senare parköl. som sagt, det finns inget mitt emellan och nu är allt sol och dagens färg är typ ljusgul.

tjugofemte april

det ryktas om att det är i juni det händer, livet. just nu finns det inget riktigt liv, ingen riktig stad, inga riktiga människor, det finns bara två lägenheter, en lunchrestuarang, en dator, guillaume och jag. även kallat tentaperiod. mitt livs första.

imorgon ska jag kunna lite om allt vad gäller frankrikes historia, geografi, politik, ekonomi, samhälle och kultur. det känns som om jag knappt har börjat. imorse gick jag upp klockan sex för att göra open på cojean. slutsats: jag är så trött trött trött. jag vill sova i solen i en park. jag hade min gröna vårjacka, den pyttelilla, med uppkavlade ärmar när jag åkte hit och jag motsatsen till frös och jag tror det försenade marsvädret (motsvarigheten till sveriges aprilväder) håller på att gå över till sommar&sol. men examens hit och examens dit gör att utomhus bara existerar på vägen till metron. ja, jag är lite bitter.


jag tänker på mordet flera gånger om dagen. jag har blivit rädd för människor och tomma platser. vill inte men kan inte låta bli att tänka på morbida detaljer och på hur mycket hennes liv och hon påminde om mitt och mig. lägenhet i montmartre, sorbonne, café på samma gata som mitt, 20årsåldern, la scala... helt enkelt: det skulle lika gärna kunna varit jag. guillaumes badrumsdelargranne jobbade med henne. när jag frågade hur hon mådde och hur det var på jobbet nu avslutade hon sitt ganska ihopbitna jagvillinteprataomdetdetärförjobbigt-svar med "..men man lär sig och man går vidare". jag undrar vad det är man lär sig. jag tror inte på att det finns en mening eller någonting att lära av det som hände. det enda jag lärt mig är att det finns riktig ondska som är så oförståelig och så oförlåtlig så att den får mig att vilja kräkas.

vårtecken och humörsvängningar

idag när jag gick hem från valmy, kaffeberusad och framtidsångestöversvämmad, kunde jag ta av mig jackan, så varmt var det. här är det antingen eller. sol eller regn. vinterjacka eller ingen jacka. gråt eller skratt. det finns inget som heter mitt emellan.

det finns inget som heter "nu" heller nästan, det överskuggas av allt "sen" på allas läppar i allas huvuden på tal om precis allting. framtiden. vem kom på den? jag är skiträdd för allt det finns ett slutdatum på och ett slutdatum finns på allting, nästan.

hade breakdown häromdagen när de ville förflytta mig till en annan restaurang, bort från mina beloved ones. grät mig till det jag ville ha. önskar jag hade kunnat argumentera mig till det istället och få dem att förstå vilken idiotisk överkörarstil de kör men jag var för ledsen för att prata så bra franska som jag önskar jag hade gjort. får stanna i alla fall, tio ton lyftes från mina axlar. cojean. ska man skratta eller gråta?


om man skulle bli franskalärare?

tema: sverige

det finns inget som är lika svenskt som svenskar i paris. den här veckan har varit lite av en svenskchock. började med festen hos vår kurskompis martin, myller av stockholmsdialekter och fancykläder och blonda hår som ganska drastisk kontast till den brasilianska soiréen vi varit på en halvtimme tidigare. på tal om brasilianare: fan vad trevliga brasilianare är. kanske dit man ska åka om jag nångång blir klar med france.

fortsatte med jens lekman på nouveau casino i onsdags. sa "ursäkta" istället för "pardon" när jag skulle tränga mig förbi i det trånga utrymmet mellan toaletterna för det var ingen tvekan om att toakön var 100% svensk. det var ändå rätt fint på nåt vis.

och slutligen: igår var det scandinavian hiphop invasion i montmartre, sprang till metron efter att ha gjort stängning på jobbet, med hela munnen full av överbliven cookie. timbuktu, chords, promoe med flera gav mig malmöstämning och kb-känsla och svettighet och gung i benen. hela publiken kunde sjunga med i de svenska texterna. om de hade hoppas på att få spela för real french people måste de blivit besvikna. höjdpunkten var som vanligt "alla vill till himelen men få vill ju dö". eller kanske "det brinner i paris igen" bara för sakens skull.

soirée chez nous ikväll igen, tvåvåningsfest med grannen. lär bli big time-party.

puss!

jag är:

• ensam gäst på restaurant cojean haussmann fast jag slutade för tre timmar sen
• förkyld så jag kan inte andas
• glad
• kissnödig
• påväg till valmy för att äta valmybrunch (fast middag för klockan är sent) som jag fick av mamma i födelsedagspresent
• skrattad åt av mina kollegor som undrar vad jag gör här fortfarande
• motiverad och engagerad inför pluggvåren
• snart fransyska

månandens citat från kören:

"att säga att man ska stanna i paris en termin är som att säga 'jag ska bara ta EN öl'"

jag fastnade visst. ingen vet vad som hände.

födelsedag, åttiotvåårsfest och valmykaffe

halv fem och jag har precis slutat efter min 2½timmesjobbdag. var speedy. det regnar. canal st martin är ganska grå utanför valmyfönstret men det är det som är charmen med den här staden och det här stället och de här kopparna kaffe, att vädret spelar nästan ingen roll, allt är fint och smakar gott ändå.

tillbaks till tjusjunde januari.
trött i huvudet efter galen cojean-soirée och utekväll på fleche d’or med mina flickor och guillaume vaknade jag (eller jag hade förstås vaknat en timme innan dess men det räknas inte) av ”med en enkel tulipan…”, första delen tre gånger i rad för de kunde inte resten, och skrattade så jag dog (nästan) för de var så söta, guillaume, kajsa och josefin där de stod med tulipaner och presenter och kaffe och chokladbakelse. sol i ögonen, presentöppning och kärlek. min första och enda tjugoårsdag var perfektionen personifierad (dag-ifierad?) från sekund ETT.
sattlågsolade på taket alla fyra i tre kvart minst, gick promenad genom marais och söndagsvimlet till place de vosges och tittade på folk och på varandra. om det är såhär att vara tjugo vill jag vara tjugo hela livet tror jag att jag tänkte minst åtta gånger den timmen vi bara satt där och gjorde ingenting. i solen. såklart. osminkade och oduschade och genomglada.

träffade frida och åt på italiensk restaurang. skålade i vatten för vin hade vi fått enough av dagen innan och jag åt lasagne, lite för traditionens skull men mest för min egen. tänkte köpa glass men gav upp idén för pariserhjul. jag och guillaume tänkte vara äckelromantiska och åka pariserhjul i paris med utsikt över jullamporna vid champs elysées, louvren och concorde och eiffeltornet. när vi kom fram var pariserhjulet dock spårlöst försvunnet (jag letade bakom hörnen och överallt) och vi fick gå långpromenad längs seine-sättet istället. gick genom louvren som om man står i mitten med alla fyra delarna runt sig ser ut som en filmkuliss och vi var filmen och soundtracket och alltihop. det dög. jättemycket dög det men det är sånt som inte går att skriva om efteråt och inte prata om för att det har sagts så många gånger förut av så många viktiga och oviktiga personer att det slitits ut till klyschiga n’importe quoi:n och det är inga n’importe quoi:n, det är egentligen moments som inga andra moments i hela världen men je les garde pour moi-même.

det var en perfekt födelsedag.
helt enkelt.


sen blev det party! i lördags fylldes 38 rue de montmorency av rosagulablågrönaorangea ballonger, illrött bål med godis i, färgglada sugrör, lollipops, åttiotals LP-skivor på väggarna och framför allt av OSS i snedtofsar, skrikiga leggings och neon. 82årsfesten blev en 82årsfest att minnas! en kvadratmeter per person precis som förra gången, långemangrannen var där, cojeanarna var där, vi var där och resten var där. mer maskerad åt folket och framför allt: VARFÖR VAR JAG INTE TJUGO ÅR 82 ISTÄLLET?! i love rosa!


satt uppe till halv tolv och skrev om le petit prince igår. efter ett x antal timmar av magont, x antal timmar av total paralysering, x antal timmar av pepptalk och x antal timmar av andas lugnt och börja skriv-tankar började jag skriva det första seriösa jag skrivit sen gymnasiet. prestationsångesten jävlades med mig och gör fortfarande men jag GJORDE DET i alla fall och det känns bättre nu. nu ska det pluggas! nästa projekt är sartres huis clos. ser fram emot att göra något annat än cojean. för även om cojeanlivet är ett svårslaget liv med VG:s och cakes pistasches och oseriösheter med sofia, luc och david (när vi stannar kvar på haussmann fast vi slutade för minst en timme sen) saknar jag att känna att… plugga? (sa jag det där?)
den känslan går nog dock över snart. när jag läser vad de andra franska A-kursarna har skrivit undrar jag vad jag egentligen gett mig in på.


guillaume har flyttat in i en etta i tjugonde så min nya stammismetro kommer bli linje ett, tretton minuter åt öster från hotel de ville, och jag har ett andra hem att bebo. eller tredje kanske jag ska säga, hemma är väl trots allt fortfarande lindholmsgatan 3 även om det känns som (mer än) en hel evighet sen paris inte var min stad. blir mer och mer avskärmad från hemmaverkligheten, vet mindre och mindre om vad som händer hos er och jag vet att ni vet mindre och mindre om vad som händer hos mig. borde skrämma mig mer än vad det gör?

jag finns kvar för er och jag hoppas ni finns kvar för mig. jag litar på det och därför är jag inte rädd för att leva i min parisverklighet medan jag har den. jag tror inte jag förstod vad leva i nuet innebar förrän jag åkte hit.
det finns bara nu och jag älskar nu.
jag älskar nu. vraiment.

onsdagkväll

jag tror jag kan räkna timmarna jag varit helt ensam i den här lägenheten på min vänstra hand. lock, stock and two smoking barrels tog slut och ingen vet om han slängde gevären i vattnet eller inte, frida har gått, vittvätten är hängd, kajsa och josefin gör stan på två olika håll men nouvelle vague håller mig sällskap och jag är ledig imorgon av ingenvetvilken anledning. jag är glad.

nu kom kajsa och bappe hem så de där timmarna fortsätter att bli räknade på den ena handen. lika bra. jag tror inte att ensamhet är min grej.

idag satt vi i två och en halv timme på centre culturel suédois och gjorde inbjudningskort till 82årsfesten vi ska ha om en och en halv vecka. det kommer bli om inte årets så månandens happening (har jag sagt det förut?) och jag ska snarast inhandla en fabulös åttiotalsoutfit. helst något som har med guld och tajt och fluffig lugg att göra.

den senaste veckan har varit fin. som den senaste veckan alltid brukar vara när det gått en. eftersom guillaume till allas stora glädje tog flyget hit och bestämde sig för att stanna en stund har den här senaste ägnats åt några lägenhetsuttittningar (men bara väldigt några eftersom den första bästa faktiskt var både den första och bästa) och guillaume-häng i största allmänhet. typ frukostpicknick utanför pompidou (årets första picknick!) och söndagspizza i marais (såklart) och sånt. jag är glad. (har jag sagt det förut?)

om fyra dagar fyller jag tjugo och det gör lite ont i magen när jag tänker på att jag ska klara mig utan mamma&stinasjung på morgonen och minisläktkalas med släkt och osläkt som det ska vara och alltid är och har varit. men lillparisfamiljen har lovat att sjunga och jag ska se till att min tjugoårsdag blir så bra som bara en tjugoårsdag i PARIS kan bli. jag har inte bestämt vad jag ska fylla den med än men den ska innehålla minst en fransk bakelse och minst ett fint väder, that’s for sure. och sen har jag faktiskt ett helt år på mig att vara tjugo både här och hemma och någon annanstans så jag behöver inte pressa in allt den tjugosjunde. ju.

nu ska jag fortsätta läsa sista stieg larsson-boken. den har inte börjat bli spännande än men säkra källor säger att det kommer det kommer så det kommer väl.

god natt!

ps. se ”happy feet”. bästa tecknade filmen sen lejonkungen!!

jobb, fest och katarina (skrivet för två dagar sedan. fördröjd pupblicering pga. internetprobs)

en vecka. EN VECKA?! borde inte börja tidstjatet igen men alltså EN VECKA??!! jag skulle gissa på att det var tredubbelt så lång tid sen jag var hemma om jag inte hade en kalender att titta i.

det har börjat som jag vill att det ska fortsätta. sex dagars-vecka på jobbet har inte hindrat mig från att parisleva lite mer än bara här i soffan på montmorency. känslostormhändelse nummer ett var att komma tillbaka till lilla ettan i montmartre som frida bor i nu. grät. mes-maria grät. jag är (som sagt?) sämst i världen på att hantera nostalgi på ”tänk vad fint att jag fick bo här en hel vår och vad bra att jag får tillfälle att komma tillbaka hit nu och titta på den fina utsikten”-sättet utan tänker bara på saker som tagit slut som någonting som måste göra ont. det är kasst. jag måste skärpa mig.

lägenheten var lika fin som vanligt.

annars? fika på valmy. killen med gluggen (jag borde fråga vad han heter snart. det kanske är nästan steg) vinkade från ena sidan restaurangen till andra och frågade om jag hade haft des bonnes vacances (translation till johanna: haft en bra semester). det sa jag att jag hade för det hade jag. ju. katarina har varit här och sovit mellan en tandgnisslande kajsa och en i sömnen påhoppandes och högtandandes mig. det var fint. vi har skrivit kylskåpspoesi, druckit bag in box-vin, ätit tacos, gått på parisfotoutställning på hôtel de ville och stått i kö, stått i kö och stått i kö och gått och gått och gått och skakat rumpan på brasiliansk klubb och tittat på twin peaks och skrattat. och så vidare.

klockan är halv sex och det är inte becksvart ute. jag gör som mamma och räknar hur många minuter tidigare solen går upp och senare den går ner. vår! hej!
är förkyld som vanligt. jävla bacillspridande kindpussandes fel, jag lovar!

nu måste jag ta ett foto på himlen och taket och regnet innan det är försent.
bisous.

att komma tillbaka

allting är repriser. hejdåpuss&kramandet på svågertorp med nästantårar i ögonen, en syster och en mamma utanför fönstret och jag innanför. jag och väskorna och kajsa. bron jag inte märker att vi åker över, människorna som trängs och blänger, de icke-existerande biljettkontrollanterna och flygplatsen på andra sidan. vet hur man hittar till incheckning och checkar in, ”till paris?” ”mm” och går med mitt handbagage av varierande storlek till gaten. känner ingenting. försvarsmekanism antar jag att det skulle kallas av en del, jag kallar det helt enkelt kastrup. likgiltighetens kastrup.

flygrädslan igen.
de översminkade flygvärdinnorna igen.
den lugna landningen igen.
bagageväntan igen.
RER-tåget med konstigt luktande dragspelsspelande män igen. (men den här gången gav jag honom en euro, tyckte han bidrog till den nostalgiska stämningen)

att komma tillbaka.
igen.

stämningen/inutikänslan den här gången är dock inte direkt någon repris. jag tror det är den invanda situationen med jobbet, lägenheten och rutinerna blandat med vårluften som vårluften för att år sen som får mina två tidigare parisvärldar att krocka och bli något.. annat. min andra vår i paris. 2008-luften är mycket lättare att andas än decemberluften jag åkte ifrån. snart (eller förresten redan nu om man har en tröja på sig, säger josefin) kan man sitta på taket igen och jag LÄNGTAR efter den riktiga varma ljusa VÅREN!!

paj i ugnen och framtidsplaner i huvudet. jag har anmält mig till en distanskurs i franska på falun och ser fram emot min ”jobba tjugo timmar i veckan och plugga franska verb på taket, på valmy eller i n’importe quel (till johanna: vilken som helst) park”-framtid med guillaume som enda klasskamrat. framtiden är ljus och pajen nästan klar.


och det är ju det här med den här staden, att jag inte kan sluta älska detaljerna och momenten och faktumet att jag är här. jobbade på cojean louvre i morse och medan jag gick och torkade de blå borden med min blå trasa i min ljusblå minitröja och mörkblå förkläde var min utsikt: seine och alléen vid sidan av den, louvren och solen och turistbussar. inget ont om jägersro centers parkering men få medan-jag-torkar-bordet-utsikter slår nog min idag.
jävlar vad jag log.

och jag stannar ett tag till.