onsdagkväll

jag tror jag kan räkna timmarna jag varit helt ensam i den här lägenheten på min vänstra hand. lock, stock and two smoking barrels tog slut och ingen vet om han slängde gevären i vattnet eller inte, frida har gått, vittvätten är hängd, kajsa och josefin gör stan på två olika håll men nouvelle vague håller mig sällskap och jag är ledig imorgon av ingenvetvilken anledning. jag är glad.

nu kom kajsa och bappe hem så de där timmarna fortsätter att bli räknade på den ena handen. lika bra. jag tror inte att ensamhet är min grej.

idag satt vi i två och en halv timme på centre culturel suédois och gjorde inbjudningskort till 82årsfesten vi ska ha om en och en halv vecka. det kommer bli om inte årets så månandens happening (har jag sagt det förut?) och jag ska snarast inhandla en fabulös åttiotalsoutfit. helst något som har med guld och tajt och fluffig lugg att göra.

den senaste veckan har varit fin. som den senaste veckan alltid brukar vara när det gått en. eftersom guillaume till allas stora glädje tog flyget hit och bestämde sig för att stanna en stund har den här senaste ägnats åt några lägenhetsuttittningar (men bara väldigt några eftersom den första bästa faktiskt var både den första och bästa) och guillaume-häng i största allmänhet. typ frukostpicknick utanför pompidou (årets första picknick!) och söndagspizza i marais (såklart) och sånt. jag är glad. (har jag sagt det förut?)

om fyra dagar fyller jag tjugo och det gör lite ont i magen när jag tänker på att jag ska klara mig utan mamma&stinasjung på morgonen och minisläktkalas med släkt och osläkt som det ska vara och alltid är och har varit. men lillparisfamiljen har lovat att sjunga och jag ska se till att min tjugoårsdag blir så bra som bara en tjugoårsdag i PARIS kan bli. jag har inte bestämt vad jag ska fylla den med än men den ska innehålla minst en fransk bakelse och minst ett fint väder, that’s for sure. och sen har jag faktiskt ett helt år på mig att vara tjugo både här och hemma och någon annanstans så jag behöver inte pressa in allt den tjugosjunde. ju.

nu ska jag fortsätta läsa sista stieg larsson-boken. den har inte börjat bli spännande än men säkra källor säger att det kommer det kommer så det kommer väl.

god natt!

ps. se ”happy feet”. bästa tecknade filmen sen lejonkungen!!

jobb, fest och katarina (skrivet för två dagar sedan. fördröjd pupblicering pga. internetprobs)

en vecka. EN VECKA?! borde inte börja tidstjatet igen men alltså EN VECKA??!! jag skulle gissa på att det var tredubbelt så lång tid sen jag var hemma om jag inte hade en kalender att titta i.

det har börjat som jag vill att det ska fortsätta. sex dagars-vecka på jobbet har inte hindrat mig från att parisleva lite mer än bara här i soffan på montmorency. känslostormhändelse nummer ett var att komma tillbaka till lilla ettan i montmartre som frida bor i nu. grät. mes-maria grät. jag är (som sagt?) sämst i världen på att hantera nostalgi på ”tänk vad fint att jag fick bo här en hel vår och vad bra att jag får tillfälle att komma tillbaka hit nu och titta på den fina utsikten”-sättet utan tänker bara på saker som tagit slut som någonting som måste göra ont. det är kasst. jag måste skärpa mig.

lägenheten var lika fin som vanligt.

annars? fika på valmy. killen med gluggen (jag borde fråga vad han heter snart. det kanske är nästan steg) vinkade från ena sidan restaurangen till andra och frågade om jag hade haft des bonnes vacances (translation till johanna: haft en bra semester). det sa jag att jag hade för det hade jag. ju. katarina har varit här och sovit mellan en tandgnisslande kajsa och en i sömnen påhoppandes och högtandandes mig. det var fint. vi har skrivit kylskåpspoesi, druckit bag in box-vin, ätit tacos, gått på parisfotoutställning på hôtel de ville och stått i kö, stått i kö och stått i kö och gått och gått och gått och skakat rumpan på brasiliansk klubb och tittat på twin peaks och skrattat. och så vidare.

klockan är halv sex och det är inte becksvart ute. jag gör som mamma och räknar hur många minuter tidigare solen går upp och senare den går ner. vår! hej!
är förkyld som vanligt. jävla bacillspridande kindpussandes fel, jag lovar!

nu måste jag ta ett foto på himlen och taket och regnet innan det är försent.
bisous.

att komma tillbaka

allting är repriser. hejdåpuss&kramandet på svågertorp med nästantårar i ögonen, en syster och en mamma utanför fönstret och jag innanför. jag och väskorna och kajsa. bron jag inte märker att vi åker över, människorna som trängs och blänger, de icke-existerande biljettkontrollanterna och flygplatsen på andra sidan. vet hur man hittar till incheckning och checkar in, ”till paris?” ”mm” och går med mitt handbagage av varierande storlek till gaten. känner ingenting. försvarsmekanism antar jag att det skulle kallas av en del, jag kallar det helt enkelt kastrup. likgiltighetens kastrup.

flygrädslan igen.
de översminkade flygvärdinnorna igen.
den lugna landningen igen.
bagageväntan igen.
RER-tåget med konstigt luktande dragspelsspelande män igen. (men den här gången gav jag honom en euro, tyckte han bidrog till den nostalgiska stämningen)

att komma tillbaka.
igen.

stämningen/inutikänslan den här gången är dock inte direkt någon repris. jag tror det är den invanda situationen med jobbet, lägenheten och rutinerna blandat med vårluften som vårluften för att år sen som får mina två tidigare parisvärldar att krocka och bli något.. annat. min andra vår i paris. 2008-luften är mycket lättare att andas än decemberluften jag åkte ifrån. snart (eller förresten redan nu om man har en tröja på sig, säger josefin) kan man sitta på taket igen och jag LÄNGTAR efter den riktiga varma ljusa VÅREN!!

paj i ugnen och framtidsplaner i huvudet. jag har anmält mig till en distanskurs i franska på falun och ser fram emot min ”jobba tjugo timmar i veckan och plugga franska verb på taket, på valmy eller i n’importe quel (till johanna: vilken som helst) park”-framtid med guillaume som enda klasskamrat. framtiden är ljus och pajen nästan klar.


och det är ju det här med den här staden, att jag inte kan sluta älska detaljerna och momenten och faktumet att jag är här. jobbade på cojean louvre i morse och medan jag gick och torkade de blå borden med min blå trasa i min ljusblå minitröja och mörkblå förkläde var min utsikt: seine och alléen vid sidan av den, louvren och solen och turistbussar. inget ont om jägersro centers parkering men få medan-jag-torkar-bordet-utsikter slår nog min idag.
jävlar vad jag log.

och jag stannar ett tag till.