det finns inget som är lika svenskt som svenskar i paris. den här veckan har varit lite av en svenskchock. började med festen hos vår kurskompis martin, myller av stockholmsdialekter och fancykläder och blonda hår som ganska drastisk kontast till den brasilianska soiréen vi varit på en halvtimme tidigare. på tal om brasilianare: fan vad trevliga brasilianare är. kanske dit man ska åka om jag nångång blir klar med france.
fortsatte med jens lekman på nouveau casino i onsdags. sa "ursäkta" istället för "pardon" när jag skulle tränga mig förbi i det trånga utrymmet mellan toaletterna för det var ingen tvekan om att toakön var 100% svensk. det var ändå rätt fint på nåt vis.
och slutligen: igår var det scandinavian hiphop invasion i montmartre, sprang till metron efter att ha gjort stängning på jobbet, med hela munnen full av överbliven cookie. timbuktu, chords, promoe med flera gav mig malmöstämning och kb-känsla och svettighet och gung i benen. hela publiken kunde sjunga med i de svenska texterna. om de hade hoppas på att få spela för real french people måste de blivit besvikna. höjdpunkten var som vanligt "alla vill till himelen men få vill ju dö". eller kanske "det brinner i paris igen" bara för sakens skull.
soirée chez nous ikväll igen, tvåvåningsfest med grannen. lär bli big time-party.
puss!
2008/02/29
2008/02/20
jag är:
- ensam gäst på restaurant cojean haussmann fast jag slutade för tre timmar sen
- förkyld så jag kan inte andas
- glad
- kissnödig
- påväg till valmy för att äta valmybrunch (fast middag för klockan är sent) som jag fick av mamma i födelsedagspresent
- skrattad åt av mina kollegor som undrar vad jag gör här fortfarande
- motiverad och engagerad inför pluggvåren
- snart fransyska
månandens citat från kören:
"att säga att man ska stanna i paris en termin är som att säga 'jag ska bara ta EN öl'"
jag fastnade visst. ingen vet vad som hände.
2008/02/07
födelsedag, åttiotvåårsfest och valmykaffe
halv fem och jag har precis slutat efter min 2½timmesjobbdag. var speedy. det regnar. canal st martin är ganska grå utanför valmyfönstret men det är det som är charmen med den här staden och det här stället och de här kopparna kaffe, att vädret spelar nästan ingen roll, allt är fint och smakar gott ändå.
tillbaks till tjusjunde januari.
trött i huvudet efter galen cojean-soirée och utekväll på fleche d’or med mina flickor och guillaume vaknade jag (eller jag hade förstås vaknat en timme innan dess men det räknas inte) av ”med en enkel tulipan…”, första delen tre gånger i rad för de kunde inte resten, och skrattade så jag dog (nästan) för de var så söta, guillaume, kajsa och josefin där de stod med tulipaner och presenter och kaffe och chokladbakelse. sol i ögonen, presentöppning och kärlek. min första och enda tjugoårsdag var perfektionen personifierad (dag-ifierad?) från sekund ETT.
sattlågsolade på taket alla fyra i tre kvart minst, gick promenad genom marais och söndagsvimlet till place de vosges och tittade på folk och på varandra. om det är såhär att vara tjugo vill jag vara tjugo hela livet tror jag att jag tänkte minst åtta gånger den timmen vi bara satt där och gjorde ingenting. i solen. såklart. osminkade och oduschade och genomglada.
träffade frida och åt på italiensk restaurang. skålade i vatten för vin hade vi fått enough av dagen innan och jag åt lasagne, lite för traditionens skull men mest för min egen. tänkte köpa glass men gav upp idén för pariserhjul. jag och guillaume tänkte vara äckelromantiska och åka pariserhjul i paris med utsikt över jullamporna vid champs elysées, louvren och concorde och eiffeltornet. när vi kom fram var pariserhjulet dock spårlöst försvunnet (jag letade bakom hörnen och överallt) och vi fick gå långpromenad längs seine-sättet istället. gick genom louvren som om man står i mitten med alla fyra delarna runt sig ser ut som en filmkuliss och vi var filmen och soundtracket och alltihop. det dög. jättemycket dög det men det är sånt som inte går att skriva om efteråt och inte prata om för att det har sagts så många gånger förut av så många viktiga och oviktiga personer att det slitits ut till klyschiga n’importe quoi:n och det är inga n’importe quoi:n, det är egentligen moments som inga andra moments i hela världen men je les garde pour moi-même.
det var en perfekt födelsedag.
helt enkelt.
sen blev det party! i lördags fylldes 38 rue de montmorency av rosagulablågrönaorangea ballonger, illrött bål med godis i, färgglada sugrör, lollipops, åttiotals LP-skivor på väggarna och framför allt av OSS i snedtofsar, skrikiga leggings och neon. 82årsfesten blev en 82årsfest att minnas! en kvadratmeter per person precis som förra gången, långemangrannen var där, cojeanarna var där, vi var där och resten var där. mer maskerad åt folket och framför allt: VARFÖR VAR JAG INTE TJUGO ÅR 82 ISTÄLLET?! i love rosa!
satt uppe till halv tolv och skrev om le petit prince igår. efter ett x antal timmar av magont, x antal timmar av total paralysering, x antal timmar av pepptalk och x antal timmar av andas lugnt och börja skriv-tankar började jag skriva det första seriösa jag skrivit sen gymnasiet. prestationsångesten jävlades med mig och gör fortfarande men jag GJORDE DET i alla fall och det känns bättre nu. nu ska det pluggas! nästa projekt är sartres huis clos. ser fram emot att göra något annat än cojean. för även om cojeanlivet är ett svårslaget liv med VG:s och cakes pistasches och oseriösheter med sofia, luc och david (när vi stannar kvar på haussmann fast vi slutade för minst en timme sen) saknar jag att känna att… plugga? (sa jag det där?)
den känslan går nog dock över snart. när jag läser vad de andra franska A-kursarna har skrivit undrar jag vad jag egentligen gett mig in på.
guillaume har flyttat in i en etta i tjugonde så min nya stammismetro kommer bli linje ett, tretton minuter åt öster från hotel de ville, och jag har ett andra hem att bebo. eller tredje kanske jag ska säga, hemma är väl trots allt fortfarande lindholmsgatan 3 även om det känns som (mer än) en hel evighet sen paris inte var min stad. blir mer och mer avskärmad från hemmaverkligheten, vet mindre och mindre om vad som händer hos er och jag vet att ni vet mindre och mindre om vad som händer hos mig. borde skrämma mig mer än vad det gör?
jag finns kvar för er och jag hoppas ni finns kvar för mig. jag litar på det och därför är jag inte rädd för att leva i min parisverklighet medan jag har den. jag tror inte jag förstod vad leva i nuet innebar förrän jag åkte hit.
det finns bara nu och jag älskar nu.
jag älskar nu. vraiment.
tillbaks till tjusjunde januari.
trött i huvudet efter galen cojean-soirée och utekväll på fleche d’or med mina flickor och guillaume vaknade jag (eller jag hade förstås vaknat en timme innan dess men det räknas inte) av ”med en enkel tulipan…”, första delen tre gånger i rad för de kunde inte resten, och skrattade så jag dog (nästan) för de var så söta, guillaume, kajsa och josefin där de stod med tulipaner och presenter och kaffe och chokladbakelse. sol i ögonen, presentöppning och kärlek. min första och enda tjugoårsdag var perfektionen personifierad (dag-ifierad?) från sekund ETT.
sattlågsolade på taket alla fyra i tre kvart minst, gick promenad genom marais och söndagsvimlet till place de vosges och tittade på folk och på varandra. om det är såhär att vara tjugo vill jag vara tjugo hela livet tror jag att jag tänkte minst åtta gånger den timmen vi bara satt där och gjorde ingenting. i solen. såklart. osminkade och oduschade och genomglada.träffade frida och åt på italiensk restaurang. skålade i vatten för vin hade vi fått enough av dagen innan och jag åt lasagne, lite för traditionens skull men mest för min egen. tänkte köpa glass men gav upp idén för pariserhjul. jag och guillaume tänkte vara äckelromantiska och åka pariserhjul i paris med utsikt över jullamporna vid champs elysées, louvren och concorde och eiffeltornet. när vi kom fram var pariserhjulet dock spårlöst försvunnet (jag letade bakom hörnen och överallt) och vi fick gå långpromenad längs seine-sättet istället. gick genom louvren som om man står i mitten med alla fyra delarna runt sig ser ut som en filmkuliss och vi var filmen och soundtracket och alltihop. det dög. jättemycket dög det men det är sånt som inte går att skriva om efteråt och inte prata om för att det har sagts så många gånger förut av så många viktiga och oviktiga personer att det slitits ut till klyschiga n’importe quoi:n och det är inga n’importe quoi:n, det är egentligen moments som inga andra moments i hela världen men je les garde pour moi-même.
det var en perfekt födelsedag.
helt enkelt.
sen blev det party! i lördags fylldes 38 rue de montmorency av rosagulablågrönaorangea ballonger, illrött bål med godis i, färgglada sugrör, lollipops, åttiotals LP-skivor på väggarna och framför allt av OSS i snedtofsar, skrikiga leggings och neon. 82årsfesten blev en 82årsfest att minnas! en kvadratmeter per person precis som förra gången, långemangrannen var där, cojeanarna var där, vi var där och resten var där. mer maskerad åt folket och framför allt: VARFÖR VAR JAG INTE TJUGO ÅR 82 ISTÄLLET?! i love rosa!
satt uppe till halv tolv och skrev om le petit prince igår. efter ett x antal timmar av magont, x antal timmar av total paralysering, x antal timmar av pepptalk och x antal timmar av andas lugnt och börja skriv-tankar började jag skriva det första seriösa jag skrivit sen gymnasiet. prestationsångesten jävlades med mig och gör fortfarande men jag GJORDE DET i alla fall och det känns bättre nu. nu ska det pluggas! nästa projekt är sartres huis clos. ser fram emot att göra något annat än cojean. för även om cojeanlivet är ett svårslaget liv med VG:s och cakes pistasches och oseriösheter med sofia, luc och david (när vi stannar kvar på haussmann fast vi slutade för minst en timme sen) saknar jag att känna att… plugga? (sa jag det där?)
den känslan går nog dock över snart. när jag läser vad de andra franska A-kursarna har skrivit undrar jag vad jag egentligen gett mig in på.
guillaume har flyttat in i en etta i tjugonde så min nya stammismetro kommer bli linje ett, tretton minuter åt öster från hotel de ville, och jag har ett andra hem att bebo. eller tredje kanske jag ska säga, hemma är väl trots allt fortfarande lindholmsgatan 3 även om det känns som (mer än) en hel evighet sen paris inte var min stad. blir mer och mer avskärmad från hemmaverkligheten, vet mindre och mindre om vad som händer hos er och jag vet att ni vet mindre och mindre om vad som händer hos mig. borde skrämma mig mer än vad det gör?
jag finns kvar för er och jag hoppas ni finns kvar för mig. jag litar på det och därför är jag inte rädd för att leva i min parisverklighet medan jag har den. jag tror inte jag förstod vad leva i nuet innebar förrän jag åkte hit.
det finns bara nu och jag älskar nu.
jag älskar nu. vraiment.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
