lista på viktiga saker som hänt:

1. när jag i lördags stod med min charlotte på huvudet och mitt tablier runt resten av kroppen med all koncentration på 10 heure du soir en été (ananas&jordgubbsjuice) och tre végé-sandwichar i rabicoin vibrerade det i fickan och kajsa kom via sms med den världsomvälvande nyheten att vi hux flux från vad som tycks som ingenstans fått INTERNET i lägenheten! jag brände nästan végé:erna av upphetsning och sprang upp för de fem trapporna när jag tre timmar senare städat comptoiren, étagersen, toasterna, burit ner morötterna, passat moppen (est-ce que tu peux passer le mop en salle maria?), torkat svetten ur pannan och slutat för dagen, och så sant som det var sagt satt josefin vid köksbordet, online på facebook. världen är upp och ner. igår satt jag framför datorn i fem timmar utan att resa på mig förutom en gång när jag åt en svensk skorpa med (franskt) smör och efter de fem timmarna var jag NÄSTAN (nästan!) påväg att be till gud att det där trådlösa N9EUF_TEL9COM skulle vara borta till dagen efter. tar dock tillbaka det idag när jag laddat ner fem nya album musik och spelat ms-röj på msn. think i'm in heaven!

2. idag åt kajsa och jag cookies till middag. ett helt paket.

3. jag fick ett sms av johanna där hon rådde mig att inte gå ut i elden på nätterna. jag förstod inte vad hon menade men luc på jobbet förklarade något om en krock och något om några döda och något om uppror. gick in på aftonbladet.se och kajsa och jag kunde nästan inte hålla oss för skratt när vi läste rubriker som "paris i lågor" ¨på svenska skvallertidningsinternetsidor samtidigt som vi tittade ut genom fönstret mitt i centrala paris. ingen eld här inte. DÄREMOT, och snart kommer jag till saken, har vi mer än väl (kanske inte lika väl som de som bor utanför stan och måste räkna med kanske fyra timmar för att ta sig till och hem från jobbet.. men ändå) märkt av den där metrostrejken. i en vecka har det varit nästan omöjligt att ta sig fram förutom till fots så vi har gått till jobbet och i och för sig insett att det tar nästan exakt lika lång tid som med metron. i alla fall, en dag när jag och kajsa för en gångs skull slutade samtidigt och hade sällskap hem kom jag på att jag behövde köpa lite nödvändigheter på franprix. eftersom det finns franprix nästan överallt kom det lägligt nog ett franprix cirka tjugo sekunder efter jag kommit på att jag behövde köpa det där nödvändigheterna. det här har inte heller nånting med saken att göra, det som har något med saken att göra är att kassatjejen är asiat. fransk asiat. hon frågar om jag har dix centimes men det har jag inte så jag frågar kajsa om hon har tio centimes (det har med saken att göra att jag frågar det på svenska) och hon säger kanske och det har hon förstås och SAKEN:

"är ni från malmö?" säger den franska asiaten i kassan på franprix på svenska med asiatiskskånskfransk brytning och jag blir så att säga tagen på sängen och inser det jag i och för sig insåg för längesen, att världen ibland (eller ofta eller nästan alltid) inte är vad den ser ut att vara.

note to self: säg aldrig något elakt om kassabiträden på svenska för du vet aldrig om de råkat bo i malmö i fem år i sin ungdom. (idag hindrade jag mig från att fråga kajsa om hon trodde kassatanten på monoprix var dvärg. jag lär mig!)

nittonde november

i lördags var det cojeans sexårsfest och jag buggade loss med mina svarta vingar bland andra änglar, djävular och diverse transor till klockan fem. gratis champagne, pajer, utklädda bögar och dålig musik- kan det bli bättre? tveksamt. det är vid sådana tillfällen jag kommer på att jag verkligen gillar mitt jobb.

sitter på figaro och äter sandwich végé. ska jobba till halv tio. det är strejk. är trött i benen av allt gående i brist på metro eller buss men det hade kunnat vara värre. hade kunnat bo kvar i montmartre till exempel och haft timmeslånga promenader framför mig varje gång jag skulle gå till jobbet. maintenant ca va.

häromdagen knackade det på dörren och så stod långeman (han heter det numera, technokillen, kostymmannen, grannen över som jag pratat om) där och böjde på nacken för att få plats under dörrkarmen. sa ”hej, ni kanske vill komma upp på en öl imorgon klockan åtta?” och vi sa ”oui oui, biensûr” och fredagskvällen tillbringades på fyra barstolar och en liten trästol som var alldeles för låg för det höga bordet i hans så kallade vardagsrum med öl och vin och slagsmålsklubben (slaksmaalsklobbön) och fransk ironi. vi bestämde att vi ska ha en tvåvåningsfest i januari, man kan gå mellan lägenheterna via taken! det kommer bli årets fest.

annars då? annars dök leo upp från ingenstans, bodde på ett hotell precis bredvid mitt jobb så jag gick dit sa hej i min tvåtimmarspaus. och visade dem truskel och vår lägenhet och det kändes inte alls konstigt att någon jag inte egentligen träffat på ett och ett halvt år satt i min lägenhet i le coeur de paris.

det närmar sig december och som vanligt förstår ingen hur det gick till. la fayette har en julskyltning som lyser upp hela boulevard haussmann och jag känner mig ovanligt avskärmad från både verkligheten och sverige. vad gör ni? vad händer i malmö och världen och hur mår ni? jag önskar jag kunde få hit er allihop över i alla fall ett dygn så ni kunde uppdatera mig om era liv. ni har väl inte glömt mig? jag glömmer er jamais.

jag skriver för lite. glömmer detaljer. jag älskar detaljer! ju. vill och måste spara mer av det som händer, känns som allt rinner mellan mina fingrar.
det är nästan minusgrader i paris och jag har fortfarande ingen vinterjacka.
är hösten redan slut?

detaljer som jag trots allt inte glömt bort

five hundred twenty five thousand six hundred minutes
two hundred twenty five thousand moments so dear

och jag tar gatan uppåt istället för hemåt för staden är MIN överallt och jardin luxembourg är annorlunda på hösten, med löven, med ljuset och solen precis över träden, alldeles sådär långt ner som bara under näst sista årstiden och jag har vinterskor och klänning och halsduk flera varv och fingervantar och fryser och är röd om kinderna men går i flera timmar för benen vill inte sluta gå och det vill inte jag heller.

five hundred twenty five thousand six hundred minutes
how do you measure a year in a life?

paris är ingenting på två eller fem eller många mot vad paris är när jag är ensam. jag liksom känsloöversvämmar över seine, ingenting som fastnar på fotografi men i mina ögon där och då finns det ingenting i världen som möjligt kan vara vackrare. än det jag ser. än situationen jag är mitt i. alldeles själv med ett kaoshjärta som slår läskigt hårt mot insidan av bröstet. går planlöst och hittar andningssvårighetsfragment överallt. smågator och butiker med kinesiska små plånböcker och vattenpölar och pont neuf och eiffeltornet nånstans bakom husen till vänster och resten till höger och bakom och framför. och löven hela tiden. lilla lilla hjärtat. aj lilla lilla hjärtat.

how about love?
how about love?
measure in love
seasons of love

och då vet jag vad jag gör här och då vet jag att ingenting kan passa som vi passar som jag passar här och att inget lever som jag lever här även om jag bara sitter still och andas och andas och andas och varje liten muskel i lungorna gör ont när jag andas och hjärtat är liksom i vägen eller för litet eller i alla fall får allt som vill få plats där inne då inte plats.

five hundred twenty five thousand six hundred minutes
five hundred twenty five thousand moments so dear

mina gator och mina steg på dem, tusentals, och det ohanterbart perfekta i situationerna och ögonblicken och just nu:en och så den där detaljen att
jag aldrig har varit så mycket som jag är nu.

veckans besök:

november (och nu får jag väl skärpa mig med uppdateringen)

på jobbet och stresslunchar. salladen var verkligen bara sallad, pillade ut kycklingen och lämnade resten till malin. blev ändå mätt på all småätning av crumble i morse. kaffedags.

hej!
såhär är det: det har gått så lång tid att jag inte vet var jag ska börja och då börjar jag inte alls, därav tystnaden.vi har dammsugat (herregud, jag skrev "dammsugat"!!)för första gången till exempel, bara det en historia i sig. och vi har inte fångat musen och vi har blivit av med en coloc (frida bor du i ett rum med rosa manchester på väggarna, elle nous manque som fan såklart men oj vad hemmet blev ett hem när stensoffan började existera igen!) och löven har ramlat av nästan alla träd och jag har fortfarande inte köpt varm jacka.

och så viktiga saker som att mamma och stina förgyllde vardagsvardagen i nästan en vecka och johanna gjorde detsamma i tre dagar. batofarkvällen med colombianer och diverse andra mystiska människor är också värd ett helt långt stycke men nu är klockan halv tolv och min rast är slut. är toaster idag. ska spara alla juicesvättar som blir över och dricka dem moi-même!

à toute!