mandagkvall pa 38 rue montmorecy

eftersom min dator inte riktigt har velat som jag har velat blir publiceringen av det jag skrev i mandags kvall nagra dagar forsenat. sen dess har det saklart hant annu mer jag vill beratta men.. det far bli sahar sa lange!

miljöbeskrivning: klockan är nio och högtalarna (ipodhögtalarna inkopplade i datorn, ja pappa det funkar skitbra) spelar shout out louds ”impossible”. den tar nog slut snart men jag har gott om fint på datorn så det lär bli ett bra soundtrack ce soir. kajsa ligger i sovrummet på andra sidan toaletten och pyttebadrummet och läser nån konstig bok, jag sitter i vår ganska obekväma bäddsoffa som vi gjort snygg med ett rutigt lakan vi hittade i mängden av jättefula lakan i mängden av jättemycket oanvändbara och användbara saker i det jättestora utrymmet under snedtaket som det går att sitta på om man klättrar ut från fönstret. tomma sopptallrikar på diskbänken. sjalar, väskor och foton upphängda på upphittade spikar i väggarna. fönstren vidöppna. kvällssommarvärme utanför. ja det var väl ungefär det. eller egentligen inte men det får räcka.

bakgrund: när vi sagt hejdå till föräldrar på svågertorp mitt i natten kändes det fortfarande inte verkligt. när vi satt på det en timme försenade flygplanet, landade i dimma nångång på morgonkvisten kändes det fortfarande inte verkligt. när vi stod utanför RERen på charles de gaulles och blev bortsjasade av poliser som evakuerade pga. bombhot aka kvarglömd resväska kändes det fortfarande inte verkligt. när vi satt på bussen med en hörlur var och vive la fête blandat med soundtracket från chansons d’amour precis när vi åkte förbi min före detta metrostation jules joffrin och mitt före detta boulangeri och min före detta glasflaskpantstation och moulin rouge (och friskis&svettis) och paris paris paris! så herregud vad det kändes verkligt plötsligt och herregud vad det gjorde ont i magen på det bra sättet. kom fram till 38 rue montmorency och in i paris finaste lilla lägenhet (HELT objektivt såklart). städade hysteriskt och på några timmar hade den blivit vår på riktigt. kunde inte sluta le. kajsa försvann med en fransman och jag promenerade ett varv runt marais, förbi la perle, förbi falafelgatan, förbi cirka tolv bögpar hand i hand, längs seine och (nu kommer det värsta) satte mig på pont des arts och tittade på solnedgången. tänkte att det blir inte bättre än såhär. tänkte på hur fort man kan glömma hur perfekt någonting kan vara. hur perfekt paris är. jag kommer alltid komma tillbaka hit somehow.

handling: efter ett halvt glas 1eurosvin (kvaliteten anledning till kvantiteten) somnade vi och jag sov som en död fisk hela natten. åt frukost som en riktig tvåmannafamilj, gjorde oss festivaligt snygga och tog metron för första gången sen vi kom hit. metrolukten gjorde oss sjukt nostalgiska, alice och katarina var är ni?! kom fram till ett lämmeltåg av människor och följde dem till för min del årets första riktiga festival. gigantiska gräsmattor med öldrickande fransmän/kvinnor, matstånd, rufsiga frisyrer och tre scener. satt och åt oss igenom keliskonserten, till och med ”my milkshake brings all the boys to the yard”, studsade oss igenom just jackkonserten, diggade oss igenom albert hammod jr-konserten och nästangrät oss igenom björkkonserten på cirka sjunde raden av otroligt många rader människor. helt jävla fantastiskt! jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag drömt om att få vara på en björkkonsert sen jag, valle och fredrik NÄSTAN var påväg till arvika i högstadiet men aldrig kom dit, och att det var precis så fint som jag tänkt mig. ”she loves him she loves him she loves him she loves him” och hela publiken sjungviskade med. en och en halv timmes lycka, gröna laserstrålar och barfotadansande björk i ängelkläder bara några meter framför oss. vad finns det mer att säga? jättemycket som vanligt men jag har blivit bra på att inte hitta ord.

fortsättning: när klockan ringde kvart i åtta idag trodde jag att jag skulle dö. inte av trötthet som alltid brukar vara anledningen till att jag tror att jag ska dö när klockan ringer, utan av AJAJAJ MIN MAGE-nervositet! tryckte i mig cirka tre frukostflingor och en tredjedels kopp äckligt snabbkaffe, promenerade med k till republique (vi kan promenera från oss till nästan överallt!) och tog metron till en arbetsintervju som visade sig inte vara en arbetsintervju utan en arbetsintroduktion och papperspåskrivning. en timme senare jobbade jag som ”speedy” (sortera kyldisken med yoghurtar, sallader, baguetter mm, torka borden, sopa golven, diska brickor, tömma soptunnor, servera les sandwishs chauds och fruktjuicer och svara på frågor om var toaletten är och sånt) på cojean hausseman tillsammans med diverse mer eller mindre trevliga fransyskor och fransmän. liksom VAD HÄNDE?! nu har i alla fall både jag och kajsa varsitt boulot, 25 timmar i veckan än så länge, och imorgon ska vi lära oss göra fromage blanc-desserter eller sallader eller mackor eller vad det nu var, vid louvren klockan sju! heja den obefintliga morgonpiggheten!

slutkläm: förra gången tyckte jag att jag kastades jag rakt in i parislivet tack vare kajsa, katarina och alice som redan visste hur man levde här, men den rakt in-kastningen kan inte jämföras med den jag blivit utsatt för den här gången! jag har alltså varit här i TRE DAGAR och har redan hunnit bo in mig, vara på festival, få jobb, jobba och shoppa på h&m. om de resterande månaderna fortsätter såhär kommer jag antagligen vara en renodlad iskall, mörkhårig, svårtillgänglig fransktalande fransyska lagom till jul! santé!

(och min adress ar:
Maria Sandström
C/o Sota-Cordell-Klein-Olofsson (boite 18)
38 rue de Montmorency
75003 Paris
France

om ni skulle vara pa det humoret alltsa)

hejdå, svett och tårar

kajsa och jag ska mötas på svågertorp om 5½ timme, väskorna väger exakt på kilot vad de får väga, lingongrovsmackorna är bredda och lillasyster är kramad hejdå. tårarna är gråtna, vinet är uppdrucket, datorn är fylld av foton och musik och hjärtat gör LITE ont. jag vet att jag tjatar om det där med att jag är dålig på hejdån men jag är verkligen dålig på hejdån och det är därför det gör ont i magen och däromkring nu. inte för att jag inte vet att det kommer bli helt jävla underbart att bo i vår söta perfekta tvåa mitt i smeten, dricka vin på taket och lyssna på chansons d'amour och björk (och gå på björk-konsert på söndag, nämnde jag det?!) utan för att jag inte gillar att veta att jag inte kommer se er på så länge. för att jag kommer sakna er. punkt.

je vous aime.

(förresten är mitt mobilnummer samma som förra gången: +33620456288, mitt vanliga svenska nummer kommer antagligen frysas..)

et encore une fois je dis au revoir

malmö har nog egentligen aldrig varit så bra som den här sommaren. trots 50 timmars jobb i veckan har den här sommaren varit helt underbart socialt intensiv på det där sättet som bara malmösomrar kan vara, med precis de sakerna jag saknade när jag var borta. syftar speciellt på alla spontana möllankvällar, galendansandet på kb och simpanfikorna dagen efter i samma kläder som igår. och så allt det andra. som att sova över i tildas nya lägenhet tre nätter i rad och gå upp tidigt för att jobba och ha fått ett kusinkärleksmeddelande skrivet på toaspegeln, som att sitta på en lekplatsbänk i gullvik med johanna med varsitt halvt hjärta om halsen och prata framtid och förritid och justprecisnuitid och komma på att VI HAR VARANDRA, som att sitta vid lilla matbordet i köket och äta middag som inte är pasta med familjen som är min, att promenera i skogen i gårdskär, att plocka sju sorters blommor klockan tre på natten på en äng nånstans utanför växjö och inte drömma om någon prins men vara glad ändå.
som att cykla vägen in till stan och se något band, vive la fête till exempel (oui je vis, je vis, je vie la vie folie) och inse att det kryllar av dem överallt. människorna alltså, ni. mina människor. mina människor som liksom aldrig verkar ta slut.

ni tar inte slut.
vi tar inte slut.
malmö tar inte slut.

fyra dagar kvar och jag har inte börjat lägga fram packningen, inte köpt någon laptop och inte framkallat några foton att hänga på väggen. jag har haft så mycket att säga och så många att träffa och så mycket malmö att leva i att jag inte har hunnit börja paristänka på riktigt förrän i helgen när josefin var här och den framtida sambotrion var samlad och parispratande, tjatande, pirr-i-magen:ande tillsammans. det var nog första gången jag förstod att jag fantamig är påväg dit igen, att jag är påväg att säga hejdå fast jag nyss kom hem! malmö har nog egentligen aldrig varit så bra som den här sommaren men paris är min nyförälskelse och jag längtar tillbaka. i do.

flyget går halv åtta på lördag morgon.
paris j’arrive!