
som att cykla vägen in till stan och se något band, vive la fête till exempel (oui je vis, je vis, je vie la vie folie) och inse att det kryllar av dem överallt. människorna alltså, ni. mina människor. mina människor som liksom aldrig verkar ta slut.
ni tar inte slut.
vi tar inte slut.
malmö tar inte slut.
fyra dagar kvar och jag har inte börjat lägga fram packningen, inte köpt någon laptop och inte framkallat några foton att hänga på väggen. jag har haft så mycket att säga och så många att träffa och så mycket malmö att leva i att jag inte har hunnit börja paristänka på riktigt förrän i helgen när josefin var här och den framtida sambotrion var samlad och parispratande, tjatande, pirr-i-magen:ande tillsammans. det var nog första gången jag förstod att jag fantamig är påväg dit igen, att jag är påväg att säga hejdå fast jag nyss kom hem! malmö har nog egentligen aldrig varit så bra som den här sommaren men paris är min nyförälskelse och jag längtar tillbaka. i do.
flyget går halv åtta på lördag morgon.
paris j’arrive!
1 kommentar:
Käraste Miamaria! Det känns VÄLDIGT speciellt att vara förstekommentator. Har ju inte hunnit börja sakna dig ännu; ska tillochmed träffa dig på Lindholmsgatan i morgon. Men att följa din och Paris fortsatta lovestory ser jag ivrigt framemot, svältfödd på romantik som jag är.../moster
Skicka en kommentar