för er som inte är här

en fin själ har lagt upp delar av vårt luciatåg på youtube, det syns inte så mycket men hörs i alla fall. håll till godo:
http://www.youtube.com/watch?v=B_zcPabmgkI&eurl

http://www.youtube.com/watch?v=kZbxcO2FAPM&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=BBj4WeGvNuM&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=2wByciYi1Eo&feature=related

december ungefär

anges et démons på cojeanfesten. mycket champagne och mycket dans med diverse höga chefer = minst sagt lyckad kväll!

allas vår älskade lorenzo!

notre dame och den glesa stackars julgranen och det ser ut som sommar, jag vet.
detta kallas att pudra näsan på triptyque.
va? var?

sen tog jag tåget till strasbourg, julmarknad, kanderade äpplen, vin chaud och guillaume.
och europas godaste gräddbullar, jag lovar!
när första ljuset brinner står julens dörr på glänt

och alla mänskor glädjas att fira få advent!
de senaste veckorna har nästan allt handlat om lucia.. såhär ser vi ut efter cirka två timmars hårt luciasångsslit i l'eglise suédoise

kajsas tjugoettårsdag firades bland annat med lyxbakelser.
kajsa och bappe på maxime's och den här kvällen har en helt egen historia. till exempel stod vi i kö i en timme och fyrtio minuter för att komma in och till exempel cyklade vi velib genom stan hem klockan fem och till exempel hittade vi frida i vår trappa när vi kom hem för hon hade glömt både nycklar och mobil i vår lägenhet. suttit och väntat utanför vår dörr i tre timmar. herrejesus, la pauvre!!

lucia som sagt. vi sjöng förresten på stora varuhuset "printemps" igår. tjugo nästanblondiner åkte rulltrappa sex våningar och sjöng konstiga sånger på konstigt språk i ännu konstigare kläder. de stackars fransmännen trodde nog de såg i syne!

lista på viktiga saker som hänt:

1. när jag i lördags stod med min charlotte på huvudet och mitt tablier runt resten av kroppen med all koncentration på 10 heure du soir en été (ananas&jordgubbsjuice) och tre végé-sandwichar i rabicoin vibrerade det i fickan och kajsa kom via sms med den världsomvälvande nyheten att vi hux flux från vad som tycks som ingenstans fått INTERNET i lägenheten! jag brände nästan végé:erna av upphetsning och sprang upp för de fem trapporna när jag tre timmar senare städat comptoiren, étagersen, toasterna, burit ner morötterna, passat moppen (est-ce que tu peux passer le mop en salle maria?), torkat svetten ur pannan och slutat för dagen, och så sant som det var sagt satt josefin vid köksbordet, online på facebook. världen är upp och ner. igår satt jag framför datorn i fem timmar utan att resa på mig förutom en gång när jag åt en svensk skorpa med (franskt) smör och efter de fem timmarna var jag NÄSTAN (nästan!) påväg att be till gud att det där trådlösa N9EUF_TEL9COM skulle vara borta till dagen efter. tar dock tillbaka det idag när jag laddat ner fem nya album musik och spelat ms-röj på msn. think i'm in heaven!

2. idag åt kajsa och jag cookies till middag. ett helt paket.

3. jag fick ett sms av johanna där hon rådde mig att inte gå ut i elden på nätterna. jag förstod inte vad hon menade men luc på jobbet förklarade något om en krock och något om några döda och något om uppror. gick in på aftonbladet.se och kajsa och jag kunde nästan inte hålla oss för skratt när vi läste rubriker som "paris i lågor" ¨på svenska skvallertidningsinternetsidor samtidigt som vi tittade ut genom fönstret mitt i centrala paris. ingen eld här inte. DÄREMOT, och snart kommer jag till saken, har vi mer än väl (kanske inte lika väl som de som bor utanför stan och måste räkna med kanske fyra timmar för att ta sig till och hem från jobbet.. men ändå) märkt av den där metrostrejken. i en vecka har det varit nästan omöjligt att ta sig fram förutom till fots så vi har gått till jobbet och i och för sig insett att det tar nästan exakt lika lång tid som med metron. i alla fall, en dag när jag och kajsa för en gångs skull slutade samtidigt och hade sällskap hem kom jag på att jag behövde köpa lite nödvändigheter på franprix. eftersom det finns franprix nästan överallt kom det lägligt nog ett franprix cirka tjugo sekunder efter jag kommit på att jag behövde köpa det där nödvändigheterna. det här har inte heller nånting med saken att göra, det som har något med saken att göra är att kassatjejen är asiat. fransk asiat. hon frågar om jag har dix centimes men det har jag inte så jag frågar kajsa om hon har tio centimes (det har med saken att göra att jag frågar det på svenska) och hon säger kanske och det har hon förstås och SAKEN:

"är ni från malmö?" säger den franska asiaten i kassan på franprix på svenska med asiatiskskånskfransk brytning och jag blir så att säga tagen på sängen och inser det jag i och för sig insåg för längesen, att världen ibland (eller ofta eller nästan alltid) inte är vad den ser ut att vara.

note to self: säg aldrig något elakt om kassabiträden på svenska för du vet aldrig om de råkat bo i malmö i fem år i sin ungdom. (idag hindrade jag mig från att fråga kajsa om hon trodde kassatanten på monoprix var dvärg. jag lär mig!)

nittonde november

i lördags var det cojeans sexårsfest och jag buggade loss med mina svarta vingar bland andra änglar, djävular och diverse transor till klockan fem. gratis champagne, pajer, utklädda bögar och dålig musik- kan det bli bättre? tveksamt. det är vid sådana tillfällen jag kommer på att jag verkligen gillar mitt jobb.

sitter på figaro och äter sandwich végé. ska jobba till halv tio. det är strejk. är trött i benen av allt gående i brist på metro eller buss men det hade kunnat vara värre. hade kunnat bo kvar i montmartre till exempel och haft timmeslånga promenader framför mig varje gång jag skulle gå till jobbet. maintenant ca va.

häromdagen knackade det på dörren och så stod långeman (han heter det numera, technokillen, kostymmannen, grannen över som jag pratat om) där och böjde på nacken för att få plats under dörrkarmen. sa ”hej, ni kanske vill komma upp på en öl imorgon klockan åtta?” och vi sa ”oui oui, biensûr” och fredagskvällen tillbringades på fyra barstolar och en liten trästol som var alldeles för låg för det höga bordet i hans så kallade vardagsrum med öl och vin och slagsmålsklubben (slaksmaalsklobbön) och fransk ironi. vi bestämde att vi ska ha en tvåvåningsfest i januari, man kan gå mellan lägenheterna via taken! det kommer bli årets fest.

annars då? annars dök leo upp från ingenstans, bodde på ett hotell precis bredvid mitt jobb så jag gick dit sa hej i min tvåtimmarspaus. och visade dem truskel och vår lägenhet och det kändes inte alls konstigt att någon jag inte egentligen träffat på ett och ett halvt år satt i min lägenhet i le coeur de paris.

det närmar sig december och som vanligt förstår ingen hur det gick till. la fayette har en julskyltning som lyser upp hela boulevard haussmann och jag känner mig ovanligt avskärmad från både verkligheten och sverige. vad gör ni? vad händer i malmö och världen och hur mår ni? jag önskar jag kunde få hit er allihop över i alla fall ett dygn så ni kunde uppdatera mig om era liv. ni har väl inte glömt mig? jag glömmer er jamais.

jag skriver för lite. glömmer detaljer. jag älskar detaljer! ju. vill och måste spara mer av det som händer, känns som allt rinner mellan mina fingrar.
det är nästan minusgrader i paris och jag har fortfarande ingen vinterjacka.
är hösten redan slut?

detaljer som jag trots allt inte glömt bort

five hundred twenty five thousand six hundred minutes
two hundred twenty five thousand moments so dear

och jag tar gatan uppåt istället för hemåt för staden är MIN överallt och jardin luxembourg är annorlunda på hösten, med löven, med ljuset och solen precis över träden, alldeles sådär långt ner som bara under näst sista årstiden och jag har vinterskor och klänning och halsduk flera varv och fingervantar och fryser och är röd om kinderna men går i flera timmar för benen vill inte sluta gå och det vill inte jag heller.

five hundred twenty five thousand six hundred minutes
how do you measure a year in a life?

paris är ingenting på två eller fem eller många mot vad paris är när jag är ensam. jag liksom känsloöversvämmar över seine, ingenting som fastnar på fotografi men i mina ögon där och då finns det ingenting i världen som möjligt kan vara vackrare. än det jag ser. än situationen jag är mitt i. alldeles själv med ett kaoshjärta som slår läskigt hårt mot insidan av bröstet. går planlöst och hittar andningssvårighetsfragment överallt. smågator och butiker med kinesiska små plånböcker och vattenpölar och pont neuf och eiffeltornet nånstans bakom husen till vänster och resten till höger och bakom och framför. och löven hela tiden. lilla lilla hjärtat. aj lilla lilla hjärtat.

how about love?
how about love?
measure in love
seasons of love

och då vet jag vad jag gör här och då vet jag att ingenting kan passa som vi passar som jag passar här och att inget lever som jag lever här även om jag bara sitter still och andas och andas och andas och varje liten muskel i lungorna gör ont när jag andas och hjärtat är liksom i vägen eller för litet eller i alla fall får allt som vill få plats där inne då inte plats.

five hundred twenty five thousand six hundred minutes
five hundred twenty five thousand moments so dear

mina gator och mina steg på dem, tusentals, och det ohanterbart perfekta i situationerna och ögonblicken och just nu:en och så den där detaljen att
jag aldrig har varit så mycket som jag är nu.

veckans besök:

november (och nu får jag väl skärpa mig med uppdateringen)

på jobbet och stresslunchar. salladen var verkligen bara sallad, pillade ut kycklingen och lämnade resten till malin. blev ändå mätt på all småätning av crumble i morse. kaffedags.

hej!
såhär är det: det har gått så lång tid att jag inte vet var jag ska börja och då börjar jag inte alls, därav tystnaden.vi har dammsugat (herregud, jag skrev "dammsugat"!!)för första gången till exempel, bara det en historia i sig. och vi har inte fångat musen och vi har blivit av med en coloc (frida bor du i ett rum med rosa manchester på väggarna, elle nous manque som fan såklart men oj vad hemmet blev ett hem när stensoffan började existera igen!) och löven har ramlat av nästan alla träd och jag har fortfarande inte köpt varm jacka.

och så viktiga saker som att mamma och stina förgyllde vardagsvardagen i nästan en vecka och johanna gjorde detsamma i tre dagar. batofarkvällen med colombianer och diverse andra mystiska människor är också värd ett helt långt stycke men nu är klockan halv tolv och min rast är slut. är toaster idag. ska spara alla juicesvättar som blir över och dricka dem moi-même!

à toute!

höstlöv och strejk gånger två

till exempel kom jag med det där enda tåget som gick till strasbourg. var en av fyrtio på ett tåg som såg ut att vara minst fyra kilometer, kunde välja vilken plats jag ville och valde en första klasskupé där det satt åtminstone satt fem andra för de helt tomma kändes lite för.. tomma helt enkelt. lyssnade på tjugominutersdiskussion om strejkens idioti mellan konduktören och två av de fem medpassagerarna (det var konduktören som stod för åsikten att hans kollegor var cons, jag vet inte vad jag tycker men jag älskar honom i alla fall för att han jobbade den dagen) och skrattade åt att det kom en kypare fram till mig där jag satt i mitt bakåtlutade fönsterplatssäte med mycket plats för benen och frågade om jag ville ha middag. nej tack jag har mina kelloggs special k-barer, det duger, sa jag inte men tänkte.

spenderade helgen med att sparka på höstlöv och titta på korsvirkeshus. och äta tarte flambée och dricka vin och frysa ihjäl och köpa årets första fingervantar och äta chokladgateau och hamna på okänd fest med okända människor på okänd plats och prata franska som om jag aldrig gjort annat. typ. med mera. strasbourg var jättehöst och jättefint.


sen skulle jag skriva om den där eftermiddagen på valmy (en av alla) med kajsa och vin chaud som är som glögg fast mindre jul och mer paris. om kvällssolen och att vi cyklade hem i nerförsbacke från gare de l´est. skulle skriva om montmartre och mitt hjärta i samband med det. att vi är kind of sammansvetsade och att jag saknar det. saknar trapporna och utsikten och luften, det är nånting med och i luften. måste åka dit oftare.

har somnat till vänneravsnitt med fransk sous-titre tre kvällar i rad, det är som att titta på tv och det finns inget bättre än att somna framför tvn. kom på att jag inte har tittat på tv på över två månader. TVÅ MÅNADER?!?


på tal om det finns det ett hemdatum! den här gången är det den tjugonde december ni är obligés att krama mig hej. och malmö blir min julklapp. det kommer bli den bästa julklappen jag fått på flera år (och jag tänker svära nu) för även om paris är paris så fy för i helvete vad jag saknar malmö. att det på min tur och returresa kommer stå ”hemresa” på den till paris är fortfarande omvänt i mitt huvud även om jag insett att jag faktiskt nästan har flyttat hit. pour l´instant. utan möbler och flyttlass men ändå tagit nåt slags flytta hemifrån-steg när ”hembiljetten till paris” är bokad till den 6e januari. jag vet förstås fortfarande inte om det verkligen är det jag vill men jag tror att det är lika bra att vänja sig vid tanken på att jag aldrig kommer att veta vad jag vill med någonting. jobbiga veliga tjej.

min plan är i alla fall att bli kindpuss-stammis på valmy (det borde gå om jag fortsätter gå dit tre gånger i veckan som nu, är ju redan på ”salut! tu vas bien? un crème?”- nivå med en av dem) och sen långsamt avancera till att bli en av dem utan att de riktigt märkt hur det gått till. hade nämligen INTE haft något emot att sopa trägolven i min oas vid kanal st martin för en dålig lön i vår!

mamma och stina skulle kommit ikväll men fastnade på kastrup. fransmännen kan bara inte sluta strejka!! jag hatar dem. jag vill ha min familj här. tur att det inte är så långt till imorgon...

idag och resten av livet och så vidare

jag behövde inte ägna dagen åt att fundera över ”livet och universum och allting” (som jag skulle ha sagt om jag varit ett fan av liftarens guide till galaxen) för när jag vaknade av kajsas väckarklocka klockan halv sju imorse efter att ha drömt på franska en hel natt var det redan klart.

jag stannar för att lära mig prata flytande franska. je parlerai couramment. så det så.

och eftersom jag inte behövde tänka mer på det och klockan inte ens var åtta när jag skrivit klart mitt 2 A4-sidors brev till mig själv om varför jag kommer behöva komma tillbaka efter jul passade jag på att utnyttja dagen. gick via gare de l´est (dagens enda minus är ett minus som nästan är så stort att det väger upp alla plusen, storstrejk på torsdag kanske dödar min strasbourgresa och om den inte dödar kommer den i alla fall att göra min torsdag till ett stort jävla K-A-O-S) till valmy (såklart) och satt i kortärmat i stekande oktobersol och skrev brev. gick ner till canal st martin, satte mig på en bänk och läste min nya franska bok. bestämde träff med josefin i marais och åt min judiska älsklingslaxmacka, blev bjuden på kaffe och muffins av samma josefin (ibland får man) och satt vid seine till halv fem och solen var fortfarande kortärmsvarm när jag promenerade hem igen. tror jag har gått flera mil och tror jag har tänkt på allt som går att tänka på, från postisdikter år 2003 till… ja, de dragspelsspelade gubbarnas charm. är helt slut. jag tror jag måste sova.

på min två och en halvtimmes-paus sitter jag i biblioteket på centre george pompidou och försöker desperat komma in på studera.nu:s hemsida efter att en fågel viskat i mitt öra att idag är sista dagen att anmäla sig till kurser inför våren. sidan fungerar inte. när jag slutar jobbet är klockan halv tio och alexandra har födelsedagsfest på la cordonnerie. tout y sera, moi aussi. det verkar som att jag får stanna här helt enkelt. jobba femton timmar i veckan på cojean och plugga på sorbonne eller någon annanstans parallellt. it has crossed my mind. några gånger. studera.nu:s meddelande att "webbsidan kan inte visas" känns som det avgörande signet.

jag har alldeles för mycket att berätta och alldeles för lite tid kvar av min paus så jag säger bara att saturday was THE NIGHT! trettiofem pers på våra cirka trettiofem kvadrat (tur vi hade taket), ungefär hälften fransmän och resten svenskar varav hälften var folk jag inte kände. jag har aldrig haft en så bra fest förut, folk struntade till och med i la fête på cité universitaire för att stanna hos oss och DÅ ÄR DET BRA! det var bra. c'etait super. en fait c'etait genial!

..och jag pratade franska nästan hela tiden.

back to work. il y a des machines à jus à nettoyer et des plateaux à laver et 1000 trucs à faire chez cojean figaro. mais ca me fait rien. je l'aime bien. en fait je l'aime vraiment bien.

bisous.

ps. efter ytterligare några försök fungerade sidan men datumet är visst framflyttat till den artonde. jag är ledig från jobbet imorgon. ska ta min dagbok till valmy och försöka komma på vad jag vill med min vår och mitt liv och mig och sådär. ca sera dur. kan behöva ett pepp-sms. +33620456288.

150euroscykelturen

i söndags invigde vi oss själva i velibhysterin. paris hade exploderat när vi kom tillbaka efter vår malmösommar, var tvåhundrade meter finns nu de där high tech cykelstationerna, och cyklisterna som jag i våras räknade till cirka.. totalt fem stycken, är överallt! så vi betalade varsin euro, tog varsin cykel vid vår hemstation centre pompidou och cyklade mot ingen speciell stans. stannade vid rödljus, vejde för galna bilar och galnare turister, cyklade förbi la perle, svenska cafét, hamnade på enkelriktade gator i marias och blev kallade ”connes!”. bytte cykel varje halvtimme (det måste man göra för att inte tvingas böta en euro, cyklarna ska vara transportmedel, inga utflyktsförenklare. typiskt) och rushade förbi louvren och det gigantiska pariserhjulet vid concorde som tilda hade blivit totalförälskad i. ville göra ronjas vårskrik fast som höstskrik eller cykelskrik eller kalla det vad ni vill, men var tvungen att tvärstanna för en gubbe som gick alldeles för långsamt över ”cykelbanan” som jag sätter inom citationstecken eftersom cykelbanorna i svenska mått mätt inte kan kallas cykelbanor. hamnade tillslut på champs elysée som har förvandlats till en gigantisk höstallée; orangea och gula löv på träden och längs vägrenen, triumfbågen nånstans där längst bort och så vi på våra velibs. c’était genial quoi, eller helt enkelt bara helt fantastiskt. slutade utflykten nånstans vid eiffeltornet efter att frida cyklat ikapp med en buss och vi varit helt övertygade om att de fyra sambosarna höll på att bli tre. tyckte vi förtjänade belöning efter att ha överlevt flera timmar på cykel i de galna chaufförernas paradis paris och avslutade dagen med en big mac och en mc flurry vid hôtel de ville. lagom avromantisering sådär!

bakslaget kom dagen efter när vi allihop upptäckte att velibjävlarna dragit 150 euro från våra konton fast de lovat att de pengarna bara skulle dras om man förstört eller inte lämnat tillbaka sin cykel. det VAR fint att cykla men jag skulle inte direkt vilja påstå att det var värt 1401,23 kronor! vårt sista hopp är nu att kajsas franska pojke bappe vet hur man sätter sura franska velib-folk på plats, för i really want my money back!


är ledig från jobbet idag (eftersom jag jobbar imorgon istället) och tänkte fira det med att göra ingenting. känns som det var veckor sedan jag var ensam, har nästan glömt hur man gör. hur gör man? jag tror jag ska ta med ”flickan som lekte med elden” (hur lång tid ska det egentligen behöva ta att läsa ut den där boken, jag vill börja läsa på franska!) till seine eller till valmy, dricka en eller två koppar lagom dyrt kaffe, vara borta hela dagen och bara göra sånt jag absolut inte måste göra. vive la vie! leve livet.

kärlek.
/m

en månad senare är det nästan oktober

det börjar bli kallt här också nu. ösregnar. kryper ner under täcket i mitt och kajsas sovrum med kläderna på och saknar linne och shorts-dagarna förra veckan. när jag gick till strasbourg st-denis med min nybakade croissant från bageriet på vår gata klockan halv sju i morse, tänkte jag att jag skulle köpa vantar efter jobbet. det glömde jag förstås, så nu kommer det inte bara vara känslan av att stiga upp när man sover som djupast som kommer döda mig imorgon, utan även hutter-kylan. tant pis.

igår firade vi en månad. paris och jag och kajsa alltså. eftersom jag hade börjat jobba nästan mitt i natten igår med, och mitt halsont inte riktigt vill disparaître orkade jag inte mer än en öl och en timme på typiskt parisiska ”chez jeannette” med kajsas jobbkompisar och ett x antal okända och mer eller mindre läskiga fransmän innan jag promenerade de tio minuterna hem. men alltså, en månad! C’EST DINGUE QUOI!

jag borde berätta saker.
jag borde berätta att trion sedan två veckor tillbaka utökats till en kvartett. eller kvintett om man räknar musen som också flyttat in och skrämt ut josefin från sin vrå under taket, ut i vardagsrummet med vår fjärde coloc frida. vi har köpt musfällor men vår mus verkar inte gilla ost. förresten vet jag inte om den är död, jag vägrar titta efter. är mer rädd för den död än levande! i alla fall, fyra tjejer i två rum utan en enda dörr; heja tjejmaffian! jag gillar’t.
jag borde berätta om grannarna över, kostymmannen aka technokillen som alltid, utan undantag, sätter på samma technolåt en halv minut efter att han kommit uppklampande för trappan hem från jobbet. vi har diskuterat saken och kommit fram till att han antingen har en snabb workout han kör så fort han kommer hem, eller så striptease:ar han för den andra killen (vi kan kalla honom ”gula kepsen”) som vi sett i fönstret. vi kan helt enkelt inte komma på något annat bra svar.
jag borde berätta om när vi glömde en nyckel på insidan av dörren och inte kunde sätta i nyckeln från utsidan och var tvungna att knacka på hos samma kostymman/techokille för att (efter att ha sagt ”bonjour, excusez-nous” till en nästan naken man på golvet och en annan nyvaken man i dörren (ingen av dem var kostymmannen/technokillen. förvirringen är total)) via hans fönster hoppa ut på hans tak ner på vårt tak och in till oss genom fönstret och rädda situationen.
jag borde berätta om helgen.
jag borde berätta om solnedgången vid pont des arts. om luxembourgträdgården, om pizzarestaurangen, om orangina-fikan på det där brasseriet precis vid min lamarcklägenhet som jag aldrig fick tillfälle att gå till när jag var här förra gången, om place de vosges och solen där, om ben&jerrys-glassen med dinosaurier i och om snoppbaguetten med namnet ”le grand meunier” från det oslagbara typiska maraisboulangeriet ”le gay choc”.
jag borde berätta att jag varit i min första lägenhet i montmartre och fått näragråtenupplevelse av nostalgilukt i trapphuset, kvartettminnen och om hur jag sen samlade mig och kom på att det kommer aldrig bli samma sak men att det ändå blir lite bättre hela tiden.
jag borde berätta att guillaume och jag kom fram till det när satt utanför louvren och pratade mellanstadie och högstadie och annat sånt där för längesen – att det blir bara bättre. allt blir bara bättre.

jag vet inte om jag behöver säga att tiden inte bara går fort utan kutar som om den hade nåt slags sjukt viktigt tåg att hinna med. jag behöver nog inte säga det, det har ni nog redan kommit fram till själva. skippar det då.
lever mer vardag här än jag gjorde i malmö i somras. jag går till mitt jobb, gör mina hundrafemtio fromage blanc, sjuttiotvå fruktsallader, tretusenfemtioelva crumbles, ler och lär mig nya franska fraser i kassan, avancerar från kassa nummer fyra till kassa nummer ett, lär mig hänga med i jargonger och skämt, säger ciao, tar av mig ljusblå tröjan, åker hem, äter, umgås, somnar. men det är så fint! paris är fortfarande så jävla fint! trots regnet och kylan och bristen på övervälvande happenings är den här stan..
nej nu får jag lägga ner. min jag-gillar-inte-romantik-image är ju snart på gränsen till totalt utplånad om jag fortsätter mitt paris je t’aime-trams.

nu börjar det åska.
oktober om fyra dagar.
snart ska vi börja sjunga luciasånger med kören.

det är bara den flytande franskan som saknas. ”je vous laisse patienter sur le côte madame, le sandwich sera prête dans un instant” är kanske inte den fras jag kommer ha mest nytta av i mitt framtida liv om wannabe-fransyska.. mais ca ira. je suis sûr que ca ira.

kärlek.
/m

idag blev jag pratad och skrattad över huvudet på det vad jag kan komma ihåg mest förnedrande sättet i mitt liv. stod i kassan på figaro-cojeanet och förstod inte att de där gubbjävlarna ville ha mjölk i kaffet. förstod ingenting av det de sa efteråt heller för den delen men fick veta att de kallat mig ”utlänning” och diverse andra rasistiska grejer. skrattat ut mig. jag hatar att jag inte förstod och inte kunde svara dem. jag hatar att vara utlänning. jag hatar att inte förstå skämt eller kunna småprata om ingenting. mest av allt hatar jag rasistiska gubbar, vare sig offret för deras skit är en muslimsk kvinna från afghanistan eller en jag - en maria från lindholmsgatan i malmö.

ps. det borde vara såhär hela tiden:

un dernier baiser sur place, s'il te plait maria!

vi hade besök av maria 2 igår men jag somnade i soffan av utmattning klockan kvart i tio. inte mycket till sällskap alltså, tur att det finns tre av oss så att det inte gör nåt om en går och drar täcket över huvudet. den här gå-upp-kvart-i-sex-veckan har verkligen varit en stor prövning för sleepyhead-maria. brännskada på armen, fett hår, torra händer och trötta ögon men fan vad roligt jag har på jobbet! fick vara i köket idag, stå bakom kassorna vid juicemaskinerna och sandwish-värmarna med min lilla vita mössa och ännu mindre (typ) blå tröja och ta emot beställningar i stil med ”dernier baiser à emporter s’il te plait maria!” ”un club sur place!” ”deux pomme carotte!” av mina (förövrigt skittrevliga) arbetskamrater i kassorna. kände mig viktig på nåt sätt.

franskan går. förstår folk på stan till och med när de inte pratar till mig och förstår i princip allt de säger på jobbet men har fruktansvärt litet vokabulär själv, känner mig lite som en iq-befriad svenneblondin i vissa situationer. men ja, franskan går. idag kunde jag och claire till och med skämta! jag har skämtat på franska! nästa steg är att använda ironi och bli förstådd, sen har jag famimej kommit långt!

som sagt, det finns tre av oss nu. josefin kom promenerande hem till rue montmorency med stora röda 25kilos väskan i söndags natt och inredde tvåan till en trea. hon bor nu i paris mysigaste vrå under taket på paris mysigaste nyblivna trea på en madrass vi köpte på fantastiska IKEA i förrgår. räknar man taket (och det gör man förstås) skulle man faktiskt kunna säga att vi har fyra rum! det känns bra att vara tre, vi passar här; jag och kajsa kommer hem från jobbet, jag med mitt brännmärke, feta hår, torra händer och trötta ögon, kajsa med mat hon tagit med sig hem från stängningen (vi har lagat middag själva EN gång den här veckan, gratislivet är det bästa livet), väntar in josefin som kommer hem från skolan, äter, umgås, sover. var det galna göra göra göra saker och vara hysteriskt social-parislivet tog vägen har jag dock ingen aning om. eller vänta.. 1. jag har jobbat heltid. 2. vi har varandra och behöver vi inte åka metro till andra sidan stan för att umgås. eller helt enkelt: 3.vi har ingen att hälsa på. putain. var tog alla vägen?!

framtidsplan: sova, städa, laga middag med sambosarna, dricka vin, leta upp jättemånga vänner på valfri klubb. i den ordningen. det är ju trots allt fredag.

veckosummering slash vad vore paris utan allt det svenska?

på söndagar går man på museum. vi valde ett modernt ett och jag tröttnade lagom snabbt. jag försöker låtsas som motsatsen men egentligen håller jag nog med det här konstverket: art c'est mon cul!

efteråt går man till valfritt kafé i marais och det valfria kaféet i marais är för min del för det mesta det svenska. världens mysigaste svenska kafé mitt i paris mysigaste del. kajsa och jag tog av oss skorna, drack bryggkaffe med påtår (som om vi varit här i ett år och tröttnat på den franska espresson) och åt morotskaka.

vår vän ylva. en av de få än så länge! men kvalitet går före kvantitet som vanligt och den här tjejen har det. kvalitet alltså!
narcissism på hög nivå.
den obligatoriska självutlösarbilden. sambosarna tre!

en eftermiddag tröttnade vi på att vara inne, tog vår vinflaska, vår öppnare, våra glas och gick ner till seine för att välkomstskåla för josefin och skåla i allmänhet för la belle vie och så vidare.
notre dame ville vara med på ett hörn. det fick hon.
vårt liv: cojean. och såhär lycklig blir man av cojeans gratismiddagar!

bild: sitter i entren till centre pompidou med nåt slags levande konstverk bakom mig, ett galerie des enfant framför mig och turister runt mig. håret åt alla håll. sminket överallt utom där det ska vara. jobbig dag på jobbet, "c'etait trop de monde" som claire skulle sagt. tog metron till montmartre och gick till banken, liksom bara en sån sak. fikade med josefin på starbucks vid saint michel och snart promenerar jag hem och möter kajsa som hade stängning på jobbet och alltså kommer med gratis middag. man skulle kunna kalla det att gilla läget, det jag gör nu. dessutom är det fredag imorgon!

det stora och det lilla (och har det bara gått en vecka?!)

vi har huslighetslördag. vaknade vid tolv eller så i den mindre sortens kaos av tomma glas, utdragen bäddsoffa och ”frön” från hoppa-upp-på-taket-stolen och sen dess har lördagen varit sådär belle som bara huslighetslördagar i paris kan vara. har ätit jättefrukost med ”mini chèvre”-baguette som jag tog hem från jobbet igår, sopat golvet, tvättat första tvätten, hängt ut den på tvättlinan med nyckelpigsklädnypor på taket, fotbadat, pedikyrat och diskat. är lycklig. mer om gårdagen later. jag sa väl att vi fått jobb? vi har alltså fått jobb. vi har alltså jobbat nästan heltid måndag-fredag på cojean. springer omkring i små blå t-shirtar som slutar cirka vid naveln (just i det här ögonblicket står kajsa och drar i fem stycken våta minit-shirtar för att få dem att bli lite större), säger ”bonjour madame” och ”voulez-vous que je debarasse monsieur?” till kostymnissar och buisnesswomen och ler som idioter för tydligen är det minst lika viktigt att le som att ge bra service. stod till och med i kassan i fredags. var livrädd men överlevde. ”est-ce que vous desirez manger sur place madame?” ”ca sera tout?” ”ca fait onze euro quatre-vingt-dix-sept s’il vous plait” och så vidare. när jag gick hem efter den dagen var jag så stolt över mig själv att om jag hade kunnat hade jag kysst mig själv rätt på munnen! nästa vecka börjar jag klockan sju varje dag och ska lära mig göra alla olika sorters baguetter, efterrätter och sallader och antagligen fortsätta stå i kassan och se svensk och glad ut. jesus.

and then the story about george and james which is written in english to make the just mentioned understand. got a phone call from tilda the other day (JAG SAKNAR DIG!!!) and after about 10 000 “i miss you!!” she told me that an australian guy she met in barcelona was in paris and was gonna contact me so that i could “show him around” or “hang out” or whatever. he did, and later that night he and his aussie-friend james met us at la perle for a thursday-beer. it was FEATCH! accually so featch they had the BIG HONOR to come to the first 38 rue montmorency-preparty on the roof the night after. we invited everyone we knew! witch means.. george, james, ylva. haha! all our old paris friends are back in sweden but somehow i think i’ve never felt so not alone, ever! the preparty became the party and the party became the afterparty with yatzyplaying, post its, the “how do you spell ‘kajsa’-competition” (kaizer, kisa, kyisa, kaiesa?), strange photos of james lying on the roof, laugths, more english than i’ve been speaking in years (i hate that i can’t express myself like a normal “everyone in sweden speaks good english”-swedish person), wine, justin timerlake and cosypants. couldn’t been a better first party. they stayed on the rock-bed (yes, the sofabed looks more comfortable than it is) for the night and i think that’s end of story. but tilda; YEEY, LET’S GO TO SYDNEY!

jag älskar att vi har en vardag, jag älskar att gå till jobbet och komma hem från jobbet som vilket parisbo som helst. jag älskar att vår tvätt hänger utanför fönstret, jag älskar att vi gör upp matplaner flera dagar i förväg men spräcker dem för vi äter gratis på cojean, jag älskar icke-stressen, att göra ingenting en hel dag och att det inte spelar någon roll, jag älskar att tiden går så långsamt, att vi varit här i exakt en vecka nu och att det varit en av de längsta veckorna i mitt liv, på det bra sättet. jag älskar den stenhårda bäddsoffan, jag älskar det gigantiska utrymmet där vi lägger ”sakerna som inte finns”, jag älskar spontaniteten, jag älskar kajsa, jag älskar taket, jag älskar september fast september knappt börjat och framför allt så älskar älskar älskar jag att jag bestämde mig för att åka hit igen!

bisous.