en månad senare är det nästan oktober

det börjar bli kallt här också nu. ösregnar. kryper ner under täcket i mitt och kajsas sovrum med kläderna på och saknar linne och shorts-dagarna förra veckan. när jag gick till strasbourg st-denis med min nybakade croissant från bageriet på vår gata klockan halv sju i morse, tänkte jag att jag skulle köpa vantar efter jobbet. det glömde jag förstås, så nu kommer det inte bara vara känslan av att stiga upp när man sover som djupast som kommer döda mig imorgon, utan även hutter-kylan. tant pis.

igår firade vi en månad. paris och jag och kajsa alltså. eftersom jag hade börjat jobba nästan mitt i natten igår med, och mitt halsont inte riktigt vill disparaître orkade jag inte mer än en öl och en timme på typiskt parisiska ”chez jeannette” med kajsas jobbkompisar och ett x antal okända och mer eller mindre läskiga fransmän innan jag promenerade de tio minuterna hem. men alltså, en månad! C’EST DINGUE QUOI!

jag borde berätta saker.
jag borde berätta att trion sedan två veckor tillbaka utökats till en kvartett. eller kvintett om man räknar musen som också flyttat in och skrämt ut josefin från sin vrå under taket, ut i vardagsrummet med vår fjärde coloc frida. vi har köpt musfällor men vår mus verkar inte gilla ost. förresten vet jag inte om den är död, jag vägrar titta efter. är mer rädd för den död än levande! i alla fall, fyra tjejer i två rum utan en enda dörr; heja tjejmaffian! jag gillar’t.
jag borde berätta om grannarna över, kostymmannen aka technokillen som alltid, utan undantag, sätter på samma technolåt en halv minut efter att han kommit uppklampande för trappan hem från jobbet. vi har diskuterat saken och kommit fram till att han antingen har en snabb workout han kör så fort han kommer hem, eller så striptease:ar han för den andra killen (vi kan kalla honom ”gula kepsen”) som vi sett i fönstret. vi kan helt enkelt inte komma på något annat bra svar.
jag borde berätta om när vi glömde en nyckel på insidan av dörren och inte kunde sätta i nyckeln från utsidan och var tvungna att knacka på hos samma kostymman/techokille för att (efter att ha sagt ”bonjour, excusez-nous” till en nästan naken man på golvet och en annan nyvaken man i dörren (ingen av dem var kostymmannen/technokillen. förvirringen är total)) via hans fönster hoppa ut på hans tak ner på vårt tak och in till oss genom fönstret och rädda situationen.
jag borde berätta om helgen.
jag borde berätta om solnedgången vid pont des arts. om luxembourgträdgården, om pizzarestaurangen, om orangina-fikan på det där brasseriet precis vid min lamarcklägenhet som jag aldrig fick tillfälle att gå till när jag var här förra gången, om place de vosges och solen där, om ben&jerrys-glassen med dinosaurier i och om snoppbaguetten med namnet ”le grand meunier” från det oslagbara typiska maraisboulangeriet ”le gay choc”.
jag borde berätta att jag varit i min första lägenhet i montmartre och fått näragråtenupplevelse av nostalgilukt i trapphuset, kvartettminnen och om hur jag sen samlade mig och kom på att det kommer aldrig bli samma sak men att det ändå blir lite bättre hela tiden.
jag borde berätta att guillaume och jag kom fram till det när satt utanför louvren och pratade mellanstadie och högstadie och annat sånt där för längesen – att det blir bara bättre. allt blir bara bättre.

jag vet inte om jag behöver säga att tiden inte bara går fort utan kutar som om den hade nåt slags sjukt viktigt tåg att hinna med. jag behöver nog inte säga det, det har ni nog redan kommit fram till själva. skippar det då.
lever mer vardag här än jag gjorde i malmö i somras. jag går till mitt jobb, gör mina hundrafemtio fromage blanc, sjuttiotvå fruktsallader, tretusenfemtioelva crumbles, ler och lär mig nya franska fraser i kassan, avancerar från kassa nummer fyra till kassa nummer ett, lär mig hänga med i jargonger och skämt, säger ciao, tar av mig ljusblå tröjan, åker hem, äter, umgås, somnar. men det är så fint! paris är fortfarande så jävla fint! trots regnet och kylan och bristen på övervälvande happenings är den här stan..
nej nu får jag lägga ner. min jag-gillar-inte-romantik-image är ju snart på gränsen till totalt utplånad om jag fortsätter mitt paris je t’aime-trams.

nu börjar det åska.
oktober om fyra dagar.
snart ska vi börja sjunga luciasånger med kören.

det är bara den flytande franskan som saknas. ”je vous laisse patienter sur le côte madame, le sandwich sera prête dans un instant” är kanske inte den fras jag kommer ha mest nytta av i mitt framtida liv om wannabe-fransyska.. mais ca ira. je suis sûr que ca ira.

kärlek.
/m