upp upp upp upp neeer (som bob hund skulle sagt)

äter ganska äckliga salta kex med ost och rödvin och jag tror att jag ser tunneln i ljuset. jag längtar efter lite inramning och väggar och inte så fruktansvärt mycket frihet (vem uppfann friheten förresten? den är det mest ångestframkallande som finns, ju), för som sagt är ledighet som bäst när den kommer jävligt sällan. nu är den i princip konstant. och om en person till visar något som helst tecken på avundsjuka skriker jag. en läskig känsla av rastlöshet, tristess och handlingsförlamning infann sig så jag sökte två slumpmässiga jobb på nån fransk studentsida och nu ska jag på rendez-vous med en otrevlig irländska på torsdag. vi får väl se, vad det än resulterar i har tummen i alla fall kommit ur och det grå klibbiga paralyserande ingentinget börjar omvandlas till något som skulle kunna likna motivation. eller jag vet inte. jag är som bekant humörsvängningen med stort H och varje gång jag vaknar är det lika spännande att känna efter hur dagens inställning till livet och meningen med det kommer vara.

svenskkören är min källa till socialt liv, efter en och en halv timme av psalmer och gotländska sånger vars texter ingen förstod intensivfikade vi till improviserad pianokonsert av science po-kille till dess att vaktmästaren, eller vad han nu är, relativt bokstavligt talat slängde ut oss. åh människor! imorgon ska jag och michelle frukostfika med temat "bitter&sällskapssjuk" på starbucks i bögkvarteret.

vecka ett och vecka två

är proppfull av baciller och snuva och omotivation och extrem misspepp. perioder av tvivel på meningsfullheten i tillvaron måste väl också få komma och (förhoppningsvis) gå, i guess. lyssnar på kent för nostalgins skull och det enda jag lyckats åstadkomma idag är att installera vår helt underbara neuf box som äntligen ger oss internet och telefon och tv. det är i och för sig inte så bara.

i brist på skrivlust eller lust i allmänhet kommer här gladare miner från de två första veckorna i lill-lägenheten med mera.

ps. missförstå mig rätt, den här lägenheten är om möjligt ännu mer fantastisk och jag trivs, om jag bara klipper mig och skaffar ett jobb så ska nog den här celibat-känslan gå över.

på café l'étoile de montmartre

bitar börjar falla på plats. även om den rutinmässiga vardagen fortfarande verkar långt borta börjar det kännas att jag är hemma igen. jag läser fransk språkhistoria i timmar utan att tröttna, aha-upplevelser avlöser varandra och jag njuter av att äntligen motiveras litegrann.

helgen bestod av kladdkaka, fransk elak ironi, blondiner från Orange County som dansade på bordet till ”girls just wanna have fun”, gay-fest i en mörk gränd i mitten av mystikens montmarte, popdans på pop in, klockan halv tre-häng på ramadanfirande bar, moules frites och sista säsongen av six feet under. med mera. välkommen till stan utan slut.

imorgon flyttar vi två kvarter norrut, lite längre bort från pittoreska turistkvarteren och lite närmare den franska utkantens verklighet. jag hoppas klara mig utan separationsångest den här gången, men även om jag ser fram emot att komma tillbaka till min allra första parislägenhet tvivlar jag på att en mariaflytt utan patetiskt bölande överhuvudtaget är möjlig. jag har i alla fall kommit på att det är ett ganska stort privilegium det här att ha tillgång till två-tre lägenheter i paris som jag, med lite framförhållning, kommer att kunna få bo i lite när jag vill. separationsångesten är egentligen helt överflödig. ju!

nu ska jag läsa om utvecklingen av les langues régionales, kolla om mina kursböcker äntligen kommit från fnac och laga soppa.

à bientôt!

och så en gång till

jag välkomnades till denna romantiska franska stad med en störtskur från en bil som körde lite för snabbt i en lite för stor vattenpöl, lite för nära trottoaren där jag (och bara jag, de andra danskarna eller tyskarna eller fransmännen eller vad de nu var, var smarta nog att stå några meter bak och idioter nog att gapskratta åt mig efteråt) stod. så nu är jag alltså förkyld. bienvenue en france.

när fyrtiokilosväskorna var burna till tåget, från tåget, till taxin, från taxin och framför allt UPPFÖR montmartres alla trappor, och utsikten över hela nordligaste paris dök upp i minilägenhetens fönster kunde jag äntligen le lite igen efter det mindre vredesutbrottet som antagligen mycket berodde på resfeber, resfeber som gått över och blivit trötthet och hunger. colette och george tog emot oss med varma famnar och dagen efter hade det slutat regna.

sedan dess har dagarna gått ut på att:
inviga det såkallade samboskapet med disklistor, matkvittoburkar och fem-sex rundor till billigaste affären champion för att fylla det tomma kylskåpet.
köpa mobiltelefon, som krävde diverse metroturer kors och tvärt över stan, inpluggning av olika oförståeliga abonnemang plus lite övertalningsförmåga. tillslut fick jag i alla fall min fina lilla lila ericsson nästan alldeles gratis!
pompidou-distansplugga- heja teknikens under.
försöka få internet till nästa lägenhet och på grund av tidigare erfarenheter av detta byråkratiska land har vi börjat två veckor i förväg. så finns det en möjlighet att vi hinner få det installerat i alla fall innan det är dags att åka hem igen…

att komma tillbaka till montmartre är verkligen som att komma hem. jag insåg så fort jag kom dit att jag saknat de smala gatorna, den genuina stämningen, de små blomsterbutikerna, caféerna och till och med de never ending trapporna (aj aj benhinnorna aj). montmartre och lite närhet och så behöver man inte så mycket mer. funderar på att söka jobb men vet inte om jag kommer ha tid med tanke på alla parishörn jag inte har hunnit hitta än.
en del kanske skulle tycka att jag har för roligt för mitt eget bästa och att detta inte kan resultera i något riktigt och viktigt och världsomvälvande, men jag tror inte på att framgång bara kan födas ur ångest, jag tror på det här med att ha roligt, och att jag i sinom tid kommer att PRESTERA minst lika bra som vem som helst. ha!