upp upp upp upp neeer (som bob hund skulle sagt)

äter ganska äckliga salta kex med ost och rödvin och jag tror att jag ser tunneln i ljuset. jag längtar efter lite inramning och väggar och inte så fruktansvärt mycket frihet (vem uppfann friheten förresten? den är det mest ångestframkallande som finns, ju), för som sagt är ledighet som bäst när den kommer jävligt sällan. nu är den i princip konstant. och om en person till visar något som helst tecken på avundsjuka skriker jag. en läskig känsla av rastlöshet, tristess och handlingsförlamning infann sig så jag sökte två slumpmässiga jobb på nån fransk studentsida och nu ska jag på rendez-vous med en otrevlig irländska på torsdag. vi får väl se, vad det än resulterar i har tummen i alla fall kommit ur och det grå klibbiga paralyserande ingentinget börjar omvandlas till något som skulle kunna likna motivation. eller jag vet inte. jag är som bekant humörsvängningen med stort H och varje gång jag vaknar är det lika spännande att känna efter hur dagens inställning till livet och meningen med det kommer vara.

svenskkören är min källa till socialt liv, efter en och en halv timme av psalmer och gotländska sånger vars texter ingen förstod intensivfikade vi till improviserad pianokonsert av science po-kille till dess att vaktmästaren, eller vad han nu är, relativt bokstavligt talat slängde ut oss. åh människor! imorgon ska jag och michelle frukostfika med temat "bitter&sällskapssjuk" på starbucks i bögkvarteret.