idag är det låtsasjuni! tentan var relativt lätt och avklarandet av den ska nu firas med inköpande av fejk-converse (mitt livs första, idag har temat mitt-livs-första verkar det som), parkläs och lite senare parköl. som sagt, det finns inget mitt emellan och nu är allt sol och dagens färg är typ ljusgul.

tjugofemte april

det ryktas om att det är i juni det händer, livet. just nu finns det inget riktigt liv, ingen riktig stad, inga riktiga människor, det finns bara två lägenheter, en lunchrestuarang, en dator, guillaume och jag. även kallat tentaperiod. mitt livs första.

imorgon ska jag kunna lite om allt vad gäller frankrikes historia, geografi, politik, ekonomi, samhälle och kultur. det känns som om jag knappt har börjat. imorse gick jag upp klockan sex för att göra open på cojean. slutsats: jag är så trött trött trött. jag vill sova i solen i en park. jag hade min gröna vårjacka, den pyttelilla, med uppkavlade ärmar när jag åkte hit och jag motsatsen till frös och jag tror det försenade marsvädret (motsvarigheten till sveriges aprilväder) håller på att gå över till sommar&sol. men examens hit och examens dit gör att utomhus bara existerar på vägen till metron. ja, jag är lite bitter.


jag tänker på mordet flera gånger om dagen. jag har blivit rädd för människor och tomma platser. vill inte men kan inte låta bli att tänka på morbida detaljer och på hur mycket hennes liv och hon påminde om mitt och mig. lägenhet i montmartre, sorbonne, café på samma gata som mitt, 20årsåldern, la scala... helt enkelt: det skulle lika gärna kunna varit jag. guillaumes badrumsdelargranne jobbade med henne. när jag frågade hur hon mådde och hur det var på jobbet nu avslutade hon sitt ganska ihopbitna jagvillinteprataomdetdetärförjobbigt-svar med "..men man lär sig och man går vidare". jag undrar vad det är man lär sig. jag tror inte på att det finns en mening eller någonting att lära av det som hände. det enda jag lärt mig är att det finns riktig ondska som är så oförståelig och så oförlåtlig så att den får mig att vilja kräkas.

vårtecken och humörsvängningar

idag när jag gick hem från valmy, kaffeberusad och framtidsångestöversvämmad, kunde jag ta av mig jackan, så varmt var det. här är det antingen eller. sol eller regn. vinterjacka eller ingen jacka. gråt eller skratt. det finns inget som heter mitt emellan.

det finns inget som heter "nu" heller nästan, det överskuggas av allt "sen" på allas läppar i allas huvuden på tal om precis allting. framtiden. vem kom på den? jag är skiträdd för allt det finns ett slutdatum på och ett slutdatum finns på allting, nästan.

hade breakdown häromdagen när de ville förflytta mig till en annan restaurang, bort från mina beloved ones. grät mig till det jag ville ha. önskar jag hade kunnat argumentera mig till det istället och få dem att förstå vilken idiotisk överkörarstil de kör men jag var för ledsen för att prata så bra franska som jag önskar jag hade gjort. får stanna i alla fall, tio ton lyftes från mina axlar. cojean. ska man skratta eller gråta?


om man skulle bli franskalärare?