jobb, fest och katarina (skrivet för två dagar sedan. fördröjd pupblicering pga. internetprobs)

en vecka. EN VECKA?! borde inte börja tidstjatet igen men alltså EN VECKA??!! jag skulle gissa på att det var tredubbelt så lång tid sen jag var hemma om jag inte hade en kalender att titta i.

det har börjat som jag vill att det ska fortsätta. sex dagars-vecka på jobbet har inte hindrat mig från att parisleva lite mer än bara här i soffan på montmorency. känslostormhändelse nummer ett var att komma tillbaka till lilla ettan i montmartre som frida bor i nu. grät. mes-maria grät. jag är (som sagt?) sämst i världen på att hantera nostalgi på ”tänk vad fint att jag fick bo här en hel vår och vad bra att jag får tillfälle att komma tillbaka hit nu och titta på den fina utsikten”-sättet utan tänker bara på saker som tagit slut som någonting som måste göra ont. det är kasst. jag måste skärpa mig.

lägenheten var lika fin som vanligt.

annars? fika på valmy. killen med gluggen (jag borde fråga vad han heter snart. det kanske är nästan steg) vinkade från ena sidan restaurangen till andra och frågade om jag hade haft des bonnes vacances (translation till johanna: haft en bra semester). det sa jag att jag hade för det hade jag. ju. katarina har varit här och sovit mellan en tandgnisslande kajsa och en i sömnen påhoppandes och högtandandes mig. det var fint. vi har skrivit kylskåpspoesi, druckit bag in box-vin, ätit tacos, gått på parisfotoutställning på hôtel de ville och stått i kö, stått i kö och stått i kö och gått och gått och gått och skakat rumpan på brasiliansk klubb och tittat på twin peaks och skrattat. och så vidare.

klockan är halv sex och det är inte becksvart ute. jag gör som mamma och räknar hur många minuter tidigare solen går upp och senare den går ner. vår! hej!
är förkyld som vanligt. jävla bacillspridande kindpussandes fel, jag lovar!

nu måste jag ta ett foto på himlen och taket och regnet innan det är försent.
bisous.