grattis sverige, i efterskott!

jag hör rykten om medelhavsvärme och solbrända vänner. känns inte okej när jag har kroniskt behov av paraply här borta! när jag (lite stolt ändå) sa att sverige för tillfället är varmast i europa klappade luiz och de andra sydamerikanerna/fransmännen mig lite på huvudet och log ett "ja, du tror att du kommer ifrån ett varmt land, det är inte lätt att vara blond"-leende. trots fem svenska kollegor tror de fortfarande att det snöar året om i sverige.

i normandie tittade jag på jättekända saker med kören. jättekända saker blir automatiskt intressanta och viktiga saker och jag "ahaa":ade och "mmhmm":ade hela dagen. kyrkogårdarna var bäst. jag tycker om känslan att bli tagen, trots att den är tung och obehaglig i bröstet tycker jag om den för det betyder att jag kommer komma ihåg vad jag sett och att mitt hjärta inte bara slår för migsjälv utan faktiskt lite för andra med. krig alltså. vilket helvete.

som kontrast till tapeseriet i bayeux och amerikanska och tyska kyrkogården har jag sett sex and the city-filmen på bio. luiz grät. han är min favoritjobbögkompis.

som kontrast till sex and the city-filmen hade vi intensiv-sevärdighetsdag i söndags; däckrosdammarna på (i?) orangeriet, alla döda kändisar (voltaire, zola, curie och de där) i/under panthéon och på 59e våningen i tour montparnasse blev vi lite höga av utsikten och frihetskänslan och NU NU NU:ET. paris är lika fint ovanifrån som när man är mitt i smeten. rien ne sera jamais la même chose. och skulle min separationsångest kunnas mätas med en termometer eller nåt skulle ni undrat hur jag ens kunde vara vid liv. jag borde söka hjälp för mina känsloexplosioner, det här håller inte.

nu = poulet rôti
sen = jättefest vid sjuans sista metrostation längst ner i ingenstans.
jag hoppas på mycket franska.