yes we can

jag äter billig choklad, dricker kaffe och gråter (!?) till obamas vinnartal. jag vet inte riktigt varför, jag har inte följt valkampanjen och jag slutade ha politiska insikter och uttalade åsikter när jag tog studenten och gratisinformationen från samhälls-david abrupt tog slut. talet jag lyssnade på nu är det första jag hör av obama, men jag gillar killen. så jag grät. det var ett fint tal.

paris ligger kvar på sin plats på kartan och jag ligger också nånstans där, i nordliga delen. tolvtimmarsnätter leder till korta dagar, jag ångestskakar och lyckoskuttar i varannat andetag, börjar oroa mig för min instabilitet och saknar fast mark och målmedvetenhet. motivationen sviker och dagarna slutar som de börjar, med hopknipta ögonlock och borttryckta, ignorerade måsten. jag längtar till lafayette tänder sin julbelysning och jag längtar till den dag då den här franskakursen är slut (och jag fått mina skit-betyg) så jag kan börja om. sudda sudda sudda, landa och börja om. antingen var jag inte migsjälv under de tolv år som jag gick i skolan, eller så är jag det inte nu. samma person är det i alla fall inte vi pratar om. du tout. jag saknar mig.

annars då.
jag serverar råbiff, irish stout och crème brulée till långlunchande advokater och samlar dricks tre timmar om dagen, trivs så bra en utlänning kan trivas bland människor för vilka utlänningen är mer utlänning en människa. det är ok. dansar bort helgerna på diverse klubbar och soiréer och fikar resten av tiden. när jag ska ta itu med uppsatsen om "l'art pour l'art" och steget mellan den strikta klassisism-poesin och den moderna prosan är och förblir ett mycket stort frågetecken.

jag återkommer när jag närmar mig lyckoskutt-fasen. hej.