på café l'étoile de montmartre

bitar börjar falla på plats. även om den rutinmässiga vardagen fortfarande verkar långt borta börjar det kännas att jag är hemma igen. jag läser fransk språkhistoria i timmar utan att tröttna, aha-upplevelser avlöser varandra och jag njuter av att äntligen motiveras litegrann.

helgen bestod av kladdkaka, fransk elak ironi, blondiner från Orange County som dansade på bordet till ”girls just wanna have fun”, gay-fest i en mörk gränd i mitten av mystikens montmarte, popdans på pop in, klockan halv tre-häng på ramadanfirande bar, moules frites och sista säsongen av six feet under. med mera. välkommen till stan utan slut.

imorgon flyttar vi två kvarter norrut, lite längre bort från pittoreska turistkvarteren och lite närmare den franska utkantens verklighet. jag hoppas klara mig utan separationsångest den här gången, men även om jag ser fram emot att komma tillbaka till min allra första parislägenhet tvivlar jag på att en mariaflytt utan patetiskt bölande överhuvudtaget är möjlig. jag har i alla fall kommit på att det är ett ganska stort privilegium det här att ha tillgång till två-tre lägenheter i paris som jag, med lite framförhållning, kommer att kunna få bo i lite när jag vill. separationsångesten är egentligen helt överflödig. ju!

nu ska jag läsa om utvecklingen av les langues régionales, kolla om mina kursböcker äntligen kommit från fnac och laga soppa.

à bientôt!