och så en gång till

jag välkomnades till denna romantiska franska stad med en störtskur från en bil som körde lite för snabbt i en lite för stor vattenpöl, lite för nära trottoaren där jag (och bara jag, de andra danskarna eller tyskarna eller fransmännen eller vad de nu var, var smarta nog att stå några meter bak och idioter nog att gapskratta åt mig efteråt) stod. så nu är jag alltså förkyld. bienvenue en france.

när fyrtiokilosväskorna var burna till tåget, från tåget, till taxin, från taxin och framför allt UPPFÖR montmartres alla trappor, och utsikten över hela nordligaste paris dök upp i minilägenhetens fönster kunde jag äntligen le lite igen efter det mindre vredesutbrottet som antagligen mycket berodde på resfeber, resfeber som gått över och blivit trötthet och hunger. colette och george tog emot oss med varma famnar och dagen efter hade det slutat regna.

sedan dess har dagarna gått ut på att:
inviga det såkallade samboskapet med disklistor, matkvittoburkar och fem-sex rundor till billigaste affären champion för att fylla det tomma kylskåpet.
köpa mobiltelefon, som krävde diverse metroturer kors och tvärt över stan, inpluggning av olika oförståeliga abonnemang plus lite övertalningsförmåga. tillslut fick jag i alla fall min fina lilla lila ericsson nästan alldeles gratis!
pompidou-distansplugga- heja teknikens under.
försöka få internet till nästa lägenhet och på grund av tidigare erfarenheter av detta byråkratiska land har vi börjat två veckor i förväg. så finns det en möjlighet att vi hinner få det installerat i alla fall innan det är dags att åka hem igen…

att komma tillbaka till montmartre är verkligen som att komma hem. jag insåg så fort jag kom dit att jag saknat de smala gatorna, den genuina stämningen, de små blomsterbutikerna, caféerna och till och med de never ending trapporna (aj aj benhinnorna aj). montmartre och lite närhet och så behöver man inte så mycket mer. funderar på att söka jobb men vet inte om jag kommer ha tid med tanke på alla parishörn jag inte har hunnit hitta än.
en del kanske skulle tycka att jag har för roligt för mitt eget bästa och att detta inte kan resultera i något riktigt och viktigt och världsomvälvande, men jag tror inte på att framgång bara kan födas ur ångest, jag tror på det här med att ha roligt, och att jag i sinom tid kommer att PRESTERA minst lika bra som vem som helst. ha!