det ryktas om att det är i juni det händer, livet. just nu finns det inget riktigt liv, ingen riktig stad, inga riktiga människor, det finns bara två lägenheter, en lunchrestuarang, en dator, guillaume och jag. även kallat tentaperiod. mitt livs första.
imorgon ska jag kunna lite om allt vad gäller frankrikes historia, geografi, politik, ekonomi, samhälle och kultur. det känns som om jag knappt har börjat. imorse gick jag upp klockan sex för att göra open på cojean. slutsats: jag är så trött trött trött. jag vill sova i solen i en park. jag hade min gröna vårjacka, den pyttelilla, med uppkavlade ärmar när jag åkte hit och jag motsatsen till frös och jag tror det försenade marsvädret (motsvarigheten till sveriges aprilväder) håller på att gå över till sommar&sol. men examens hit och examens dit gör att utomhus bara existerar på vägen till metron. ja, jag är lite bitter.
jag tänker på mordet flera gånger om dagen. jag har blivit rädd för människor och tomma platser. vill inte men kan inte låta bli att tänka på morbida detaljer och på hur mycket hennes liv och hon påminde om mitt och mig. lägenhet i montmartre, sorbonne, café på samma gata som mitt, 20årsåldern, la scala... helt enkelt: det skulle lika gärna kunna varit jag. guillaumes badrumsdelargranne jobbade med henne. när jag frågade hur hon mådde och hur det var på jobbet nu avslutade hon sitt ganska ihopbitna jagvillinteprataomdetdetärförjobbigt-svar med "..men man lär sig och man går vidare". jag undrar vad det är man lär sig. jag tror inte på att det finns en mening eller någonting att lära av det som hände. det enda jag lärt mig är att det finns riktig ondska som är så oförståelig och så oförlåtlig så att den får mig att vilja kräkas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är hemskt att sånt händer, men man får försöka vända på det och vara tacksam så länge man själv slipper uppleva något så otäckt. Människor dör hela tiden, men du har livet. Var rädd om det men lev så mycket du bara kan. Stor kram! /Matilda
Jag tror inte heller man lär sig något av en sådan här händelse... det handlar om ren och skär ondska... meningslöst..
Jag tänker på hennes anhöriga och tackar min goda stjärna för att jag/vi klarade oss... men själva eftertanken som kommer efter en sådan här händelse är möjligen inte meningslös. Kanske eftertanken gör att man stannar upp lite och inser att allt vi har inte är självklart...?! Vi lever NU och inte imorgon. Ta var på NU...
/ Ulf
vi hörde om det här borta och vi alla tänkte på dig. ville smsa men vet inte om jag har rätt nummer.
iaf, ta hand om dig och fortsätt ha det bra i paris. puss och kram
Skicka en kommentar