en månad senare är det nästan oktober

det börjar bli kallt här också nu. ösregnar. kryper ner under täcket i mitt och kajsas sovrum med kläderna på och saknar linne och shorts-dagarna förra veckan. när jag gick till strasbourg st-denis med min nybakade croissant från bageriet på vår gata klockan halv sju i morse, tänkte jag att jag skulle köpa vantar efter jobbet. det glömde jag förstås, så nu kommer det inte bara vara känslan av att stiga upp när man sover som djupast som kommer döda mig imorgon, utan även hutter-kylan. tant pis.

igår firade vi en månad. paris och jag och kajsa alltså. eftersom jag hade börjat jobba nästan mitt i natten igår med, och mitt halsont inte riktigt vill disparaître orkade jag inte mer än en öl och en timme på typiskt parisiska ”chez jeannette” med kajsas jobbkompisar och ett x antal okända och mer eller mindre läskiga fransmän innan jag promenerade de tio minuterna hem. men alltså, en månad! C’EST DINGUE QUOI!

jag borde berätta saker.
jag borde berätta att trion sedan två veckor tillbaka utökats till en kvartett. eller kvintett om man räknar musen som också flyttat in och skrämt ut josefin från sin vrå under taket, ut i vardagsrummet med vår fjärde coloc frida. vi har köpt musfällor men vår mus verkar inte gilla ost. förresten vet jag inte om den är död, jag vägrar titta efter. är mer rädd för den död än levande! i alla fall, fyra tjejer i två rum utan en enda dörr; heja tjejmaffian! jag gillar’t.
jag borde berätta om grannarna över, kostymmannen aka technokillen som alltid, utan undantag, sätter på samma technolåt en halv minut efter att han kommit uppklampande för trappan hem från jobbet. vi har diskuterat saken och kommit fram till att han antingen har en snabb workout han kör så fort han kommer hem, eller så striptease:ar han för den andra killen (vi kan kalla honom ”gula kepsen”) som vi sett i fönstret. vi kan helt enkelt inte komma på något annat bra svar.
jag borde berätta om när vi glömde en nyckel på insidan av dörren och inte kunde sätta i nyckeln från utsidan och var tvungna att knacka på hos samma kostymman/techokille för att (efter att ha sagt ”bonjour, excusez-nous” till en nästan naken man på golvet och en annan nyvaken man i dörren (ingen av dem var kostymmannen/technokillen. förvirringen är total)) via hans fönster hoppa ut på hans tak ner på vårt tak och in till oss genom fönstret och rädda situationen.
jag borde berätta om helgen.
jag borde berätta om solnedgången vid pont des arts. om luxembourgträdgården, om pizzarestaurangen, om orangina-fikan på det där brasseriet precis vid min lamarcklägenhet som jag aldrig fick tillfälle att gå till när jag var här förra gången, om place de vosges och solen där, om ben&jerrys-glassen med dinosaurier i och om snoppbaguetten med namnet ”le grand meunier” från det oslagbara typiska maraisboulangeriet ”le gay choc”.
jag borde berätta att jag varit i min första lägenhet i montmartre och fått näragråtenupplevelse av nostalgilukt i trapphuset, kvartettminnen och om hur jag sen samlade mig och kom på att det kommer aldrig bli samma sak men att det ändå blir lite bättre hela tiden.
jag borde berätta att guillaume och jag kom fram till det när satt utanför louvren och pratade mellanstadie och högstadie och annat sånt där för längesen – att det blir bara bättre. allt blir bara bättre.

jag vet inte om jag behöver säga att tiden inte bara går fort utan kutar som om den hade nåt slags sjukt viktigt tåg att hinna med. jag behöver nog inte säga det, det har ni nog redan kommit fram till själva. skippar det då.
lever mer vardag här än jag gjorde i malmö i somras. jag går till mitt jobb, gör mina hundrafemtio fromage blanc, sjuttiotvå fruktsallader, tretusenfemtioelva crumbles, ler och lär mig nya franska fraser i kassan, avancerar från kassa nummer fyra till kassa nummer ett, lär mig hänga med i jargonger och skämt, säger ciao, tar av mig ljusblå tröjan, åker hem, äter, umgås, somnar. men det är så fint! paris är fortfarande så jävla fint! trots regnet och kylan och bristen på övervälvande happenings är den här stan..
nej nu får jag lägga ner. min jag-gillar-inte-romantik-image är ju snart på gränsen till totalt utplånad om jag fortsätter mitt paris je t’aime-trams.

nu börjar det åska.
oktober om fyra dagar.
snart ska vi börja sjunga luciasånger med kören.

det är bara den flytande franskan som saknas. ”je vous laisse patienter sur le côte madame, le sandwich sera prête dans un instant” är kanske inte den fras jag kommer ha mest nytta av i mitt framtida liv om wannabe-fransyska.. mais ca ira. je suis sûr que ca ira.

kärlek.
/m

idag blev jag pratad och skrattad över huvudet på det vad jag kan komma ihåg mest förnedrande sättet i mitt liv. stod i kassan på figaro-cojeanet och förstod inte att de där gubbjävlarna ville ha mjölk i kaffet. förstod ingenting av det de sa efteråt heller för den delen men fick veta att de kallat mig ”utlänning” och diverse andra rasistiska grejer. skrattat ut mig. jag hatar att jag inte förstod och inte kunde svara dem. jag hatar att vara utlänning. jag hatar att inte förstå skämt eller kunna småprata om ingenting. mest av allt hatar jag rasistiska gubbar, vare sig offret för deras skit är en muslimsk kvinna från afghanistan eller en jag - en maria från lindholmsgatan i malmö.

ps. det borde vara såhär hela tiden:

un dernier baiser sur place, s'il te plait maria!

vi hade besök av maria 2 igår men jag somnade i soffan av utmattning klockan kvart i tio. inte mycket till sällskap alltså, tur att det finns tre av oss så att det inte gör nåt om en går och drar täcket över huvudet. den här gå-upp-kvart-i-sex-veckan har verkligen varit en stor prövning för sleepyhead-maria. brännskada på armen, fett hår, torra händer och trötta ögon men fan vad roligt jag har på jobbet! fick vara i köket idag, stå bakom kassorna vid juicemaskinerna och sandwish-värmarna med min lilla vita mössa och ännu mindre (typ) blå tröja och ta emot beställningar i stil med ”dernier baiser à emporter s’il te plait maria!” ”un club sur place!” ”deux pomme carotte!” av mina (förövrigt skittrevliga) arbetskamrater i kassorna. kände mig viktig på nåt sätt.

franskan går. förstår folk på stan till och med när de inte pratar till mig och förstår i princip allt de säger på jobbet men har fruktansvärt litet vokabulär själv, känner mig lite som en iq-befriad svenneblondin i vissa situationer. men ja, franskan går. idag kunde jag och claire till och med skämta! jag har skämtat på franska! nästa steg är att använda ironi och bli förstådd, sen har jag famimej kommit långt!

som sagt, det finns tre av oss nu. josefin kom promenerande hem till rue montmorency med stora röda 25kilos väskan i söndags natt och inredde tvåan till en trea. hon bor nu i paris mysigaste vrå under taket på paris mysigaste nyblivna trea på en madrass vi köpte på fantastiska IKEA i förrgår. räknar man taket (och det gör man förstås) skulle man faktiskt kunna säga att vi har fyra rum! det känns bra att vara tre, vi passar här; jag och kajsa kommer hem från jobbet, jag med mitt brännmärke, feta hår, torra händer och trötta ögon, kajsa med mat hon tagit med sig hem från stängningen (vi har lagat middag själva EN gång den här veckan, gratislivet är det bästa livet), väntar in josefin som kommer hem från skolan, äter, umgås, sover. var det galna göra göra göra saker och vara hysteriskt social-parislivet tog vägen har jag dock ingen aning om. eller vänta.. 1. jag har jobbat heltid. 2. vi har varandra och behöver vi inte åka metro till andra sidan stan för att umgås. eller helt enkelt: 3.vi har ingen att hälsa på. putain. var tog alla vägen?!

framtidsplan: sova, städa, laga middag med sambosarna, dricka vin, leta upp jättemånga vänner på valfri klubb. i den ordningen. det är ju trots allt fredag.

veckosummering slash vad vore paris utan allt det svenska?

på söndagar går man på museum. vi valde ett modernt ett och jag tröttnade lagom snabbt. jag försöker låtsas som motsatsen men egentligen håller jag nog med det här konstverket: art c'est mon cul!

efteråt går man till valfritt kafé i marais och det valfria kaféet i marais är för min del för det mesta det svenska. världens mysigaste svenska kafé mitt i paris mysigaste del. kajsa och jag tog av oss skorna, drack bryggkaffe med påtår (som om vi varit här i ett år och tröttnat på den franska espresson) och åt morotskaka.

vår vän ylva. en av de få än så länge! men kvalitet går före kvantitet som vanligt och den här tjejen har det. kvalitet alltså!
narcissism på hög nivå.
den obligatoriska självutlösarbilden. sambosarna tre!

en eftermiddag tröttnade vi på att vara inne, tog vår vinflaska, vår öppnare, våra glas och gick ner till seine för att välkomstskåla för josefin och skåla i allmänhet för la belle vie och så vidare.
notre dame ville vara med på ett hörn. det fick hon.
vårt liv: cojean. och såhär lycklig blir man av cojeans gratismiddagar!

bild: sitter i entren till centre pompidou med nåt slags levande konstverk bakom mig, ett galerie des enfant framför mig och turister runt mig. håret åt alla håll. sminket överallt utom där det ska vara. jobbig dag på jobbet, "c'etait trop de monde" som claire skulle sagt. tog metron till montmartre och gick till banken, liksom bara en sån sak. fikade med josefin på starbucks vid saint michel och snart promenerar jag hem och möter kajsa som hade stängning på jobbet och alltså kommer med gratis middag. man skulle kunna kalla det att gilla läget, det jag gör nu. dessutom är det fredag imorgon!

det stora och det lilla (och har det bara gått en vecka?!)

vi har huslighetslördag. vaknade vid tolv eller så i den mindre sortens kaos av tomma glas, utdragen bäddsoffa och ”frön” från hoppa-upp-på-taket-stolen och sen dess har lördagen varit sådär belle som bara huslighetslördagar i paris kan vara. har ätit jättefrukost med ”mini chèvre”-baguette som jag tog hem från jobbet igår, sopat golvet, tvättat första tvätten, hängt ut den på tvättlinan med nyckelpigsklädnypor på taket, fotbadat, pedikyrat och diskat. är lycklig. mer om gårdagen later. jag sa väl att vi fått jobb? vi har alltså fått jobb. vi har alltså jobbat nästan heltid måndag-fredag på cojean. springer omkring i små blå t-shirtar som slutar cirka vid naveln (just i det här ögonblicket står kajsa och drar i fem stycken våta minit-shirtar för att få dem att bli lite större), säger ”bonjour madame” och ”voulez-vous que je debarasse monsieur?” till kostymnissar och buisnesswomen och ler som idioter för tydligen är det minst lika viktigt att le som att ge bra service. stod till och med i kassan i fredags. var livrädd men överlevde. ”est-ce que vous desirez manger sur place madame?” ”ca sera tout?” ”ca fait onze euro quatre-vingt-dix-sept s’il vous plait” och så vidare. när jag gick hem efter den dagen var jag så stolt över mig själv att om jag hade kunnat hade jag kysst mig själv rätt på munnen! nästa vecka börjar jag klockan sju varje dag och ska lära mig göra alla olika sorters baguetter, efterrätter och sallader och antagligen fortsätta stå i kassan och se svensk och glad ut. jesus.

and then the story about george and james which is written in english to make the just mentioned understand. got a phone call from tilda the other day (JAG SAKNAR DIG!!!) and after about 10 000 “i miss you!!” she told me that an australian guy she met in barcelona was in paris and was gonna contact me so that i could “show him around” or “hang out” or whatever. he did, and later that night he and his aussie-friend james met us at la perle for a thursday-beer. it was FEATCH! accually so featch they had the BIG HONOR to come to the first 38 rue montmorency-preparty on the roof the night after. we invited everyone we knew! witch means.. george, james, ylva. haha! all our old paris friends are back in sweden but somehow i think i’ve never felt so not alone, ever! the preparty became the party and the party became the afterparty with yatzyplaying, post its, the “how do you spell ‘kajsa’-competition” (kaizer, kisa, kyisa, kaiesa?), strange photos of james lying on the roof, laugths, more english than i’ve been speaking in years (i hate that i can’t express myself like a normal “everyone in sweden speaks good english”-swedish person), wine, justin timerlake and cosypants. couldn’t been a better first party. they stayed on the rock-bed (yes, the sofabed looks more comfortable than it is) for the night and i think that’s end of story. but tilda; YEEY, LET’S GO TO SYDNEY!

jag älskar att vi har en vardag, jag älskar att gå till jobbet och komma hem från jobbet som vilket parisbo som helst. jag älskar att vår tvätt hänger utanför fönstret, jag älskar att vi gör upp matplaner flera dagar i förväg men spräcker dem för vi äter gratis på cojean, jag älskar icke-stressen, att göra ingenting en hel dag och att det inte spelar någon roll, jag älskar att tiden går så långsamt, att vi varit här i exakt en vecka nu och att det varit en av de längsta veckorna i mitt liv, på det bra sättet. jag älskar den stenhårda bäddsoffan, jag älskar det gigantiska utrymmet där vi lägger ”sakerna som inte finns”, jag älskar spontaniteten, jag älskar kajsa, jag älskar taket, jag älskar september fast september knappt börjat och framför allt så älskar älskar älskar jag att jag bestämde mig för att åka hit igen!

bisous.