med en hemmavecka kvar känns det fortfarande nästan ingenting

”hur känns det?” undrar de, hela tiden. vadå känns? vad är det som ska kännas? med en vecka kvar till malmöhejdåt har jag fortfarande bara en halvklar packlista (mina packlistor är kända för att vara långa och helklara låångt i förväg) och mentalt är jag inställd på motsatsen till att åka. det känns helt enkelt ingenting för jag har inte känt efter än. jag har inte låtit mig själv tänka den där tanken att om en vecka sitter jag ENSAM (flygrädslan då? en hand att hålla i då?!) på ett sterlingflyg till frankrike, med ett hemmaliv bakom mig och ett baguette/franska verb/rött vin-liv framför mig. utan mamma. utan stina. utan kajsa, tilda, johanna, loke. utan lisen och truls. utan brumsi.

blir fem år igen när jag tänker så, så jag tänker inte så. fortsätter att inte skriva packlistor, fortsätter att inte ordna med det sista, fortsätter att inte kunna svara på ”hur känns det?” för jag fortsätter att inte inte inte känna efter.

fikar och sånt istället. jag antar att det kallas att ta vara på den tid man har.